Lars Lundahl – mannen jag härstammar från två gånger om.

Lars Lundahl var skogsvaktare i Vånga vid Ivösjöns strand nordöst om Kristianstad. Han föddes 1694 och dog 1756 i en ålder av 62 år. Omkring år 1730 gifte han sig med Stina Hansdotter Berg och de fick tillsammans 13 barn. Åtminstone hälften av dessa dog i späd ålder. Den förstfödda dottern Anna Margareta ska enligt dödboken blivit förkvävd av modern natten mellan den 13 och 14 oktober 1631 bara tre månader gammal! Vad kan ha föranlett denna tragedi?

Ett år senare , den 7 september 1732 föds dottern Anna Lundahl som kommer att gifta sig med inspektorn och kronolänsmannen Gabriel Ahnfelt , vilka fick dottern Anna Greta Ahnfelt som tillsammans med husmannen Mats Gunnarsson fick dottern Anna Matsdotter, vilken i sin tur tillsammans med timmermannen Lars Mårtensson fick dottern Anna Larsdotter,  som gifter sig med trädgårdsmästaren Anders Lundgren och med honom får sonen Axel Wilhelm Lundgren som tillsammans med Gerda Sofia Hökenström får min morfar Carl-Axel Lundgren.

Dessutom får Lars Lundahl och Stina Berg den 14 januari 1741 en dotter som heter Kjersti Larsdotter som gifter sig med kronoskogvaktaren Ingeman Folkesson och får dottern Petronella Folkesson som i sin tur gifter sig med smedsmästaren Petter Dahlberg och får sonen Nils Petter Dahlberg  som också blir smedsmästare och som gifter sig med Maria Olsson och med henne får fyra barn av vilka döttrarna Johanna Petronella och Maria Magdalena i tur och ordning gifter sig med trädgårdsmästaren Johan Adolf Hökenström och får barn med honom. Johanna Petronellas och Johan Adolfs dotter Gerda Sofia Hökenström gifter sig som bekant med Axel Wilhelm Lundgren och får min morfar Carl-Axel Lundgren!

Tänk i fem generationer går släktleden åtskilda för att sedan på sjätte generationen, efter drygt 150 år, åter föras samman i min morfar Carl-Axel!

Carl-Axel Lundgren 1951

 

Men historien är inte riktigt slut här. Det som fick mig att uppmärksamma att jag hade två Lars Lundahl i mitt släktträd och att dessa var samma person, det var när jag skulle berätta för min far om Lars snöpliga död. För att inte citera fel ur dödboken skulle jag då snabbt leta upp Lars Lundahl i namnregistret till mitt släktträd och hittade då två stycken. Först tänkte jag att jag måste skrivit fel någonstans, men sedan uppdagade jag sambandet. Och hur var det då med Lars snöpliga död? Jo, i dödboken för Vånga församling berättas det så här:

12 Lars Lundahl, Skogwaktaren från Wånga, dödde i Näsum af litet stycke kjött, som fastnade utj halssen, hwaraf han blef qwald, gift med Stina Hansdotter. 26 år, aflat 13. barn, 61. år, 11 månad: 4. dagar, Begrofs d: 11. Aprill”

Vånga CI:4 (1743-1766) Bild 261 / sid 254

 

Det bör påpekas att detta hände mer än 200 år innan den amerikanske läkaren Henry Heimlich presenterade heimlichmanövern, en mycket användbar metod för att få loss föremål som fastnat i luftstrupen, t.ex. ett litet stycke kött.

Så slutligen några ord om Lars maka Stina Hansdotter Berg, som jag ju faktiskt också härstammar från två gånger om. Tack vare Markus Gunshaga som bloggar på Rötterbloggen och som varit mig behjälplig med bl.a. läshjälp på Anbytarforum, så har jag fått mycket information om familjen Lundahl som jag annars inte skulle haft. Genom honom har jag fått veta att Stina hade en syster som hette Elisabeth Berg och att dessa båda systrar år 1729 tjänade som pigor på Ljungby gård i Trolle-Ljungby, dvs det slott som haft en central plats som arbetsplats för många i släkten och som idag heter Trolle-Ljungby slott. Systern gifter sig med klockaren i Ivetofta, Wilhelm Kolberg. I hans bouppteckning berättas det om att han under sin livstid fått en del föremål från sin svåger Lars Lundahl. Tack vare Markus vet jag nu också att Stina föddes ca 1707 och att hon dog av ålderdomssvaghet den 4 september 1790 i Grödby i Ivetofta. Troligtvis flyttade hon på sin ålders höst till dottern Anna och hennes make Gabriel Ahnfelt i Grödby. Hon överlevde dock båda dessa och dog i den då mycket aktningsvärda åldern 83 år!

Gerda Sofia Hökenström

Denna stiliga kvinna var mamma till min morfar. Hennes kraftfulla och aristokratiska utseende gjorde mig nyfiken. Det kändes som att hon bara måste ha en intressant bakgrund och historia! Dessutom hade jag fått berättat för mig att hon lärt alla sina fyra söner att laga mat och det gjorde ju onekligen att hon steg i min aktning.

Det är egentligen morfars sida av släkten jag har ägnat mig mest åt i min släktforskning det senaste halvåret. Och där har det visat sig krylla av smeder! Gerdas morfar och morfars far var båda smedsmästare på Trolle-Ljungby slott och hennes farfar och farfars far och ännu fler längre tillbaka på den sidan var smedsmästare i Sörmlands och Örebro län. Det kommer ni med stor säkerhet få läsa mer om längre fram. Slottet Trolle-Ljungby har förresten sitt namn delvis efter släkten Trolle-Wachtmeister som haft det i sin ägo från 1804 och fortfarande idag. Innan de tog över slottet hette det bara Ljungby.

Trolle Ljungby slott

Gerda är uppvuxen på en gård som heter Bengtsro, bara tio minuters promenadväg från Trolle-Ljungby slott. Jag antar att det fanns personalbostäder för slottets arbetare på gården eftersom Gerdas morfar, smeden Nils Petter Dahlberg och hans familj flyttade dit från en plats alldeles i närheten år 1852. Då var Gerdas mamma Johanna Petronella sjutton år gammal. Gerdas pappa Johan Adolf Hökenström flyttade från Östra Vingåker, precis utanför Katrineholm, till Trolle-Ljungby för att arbeta som trädgårdsmästare på slottet år 1855. Föräldrarna träffar varandra och gifter sig på ”lillejulafton” 1860. Pappan flyttar in på Bengtsro och familjen blir kvar där tills han slutar som trädgårdsmästare på slottet 1893 och familjen flyttar till Lindenro i Gualöv, knappt fem kilometer därifrån. Men då är Gerda redan utflugen ur boet.

Gerda är näst yngst av åtta syskon. När hon bara är tre år gammal dör modern Johanna Petronella och fadern Johan Adolf gifter om sig med Johannas yngsta syster Maria Magdalena. De får ytterligare tre barn tillsammans. Det är alltså en stor familj Gerda växer upp i.

När hon precis fyllt 20 år, 1891, får hon tjänst som piga på Bernstads säteri i Uddarp. Det låg en knapp mil väster om Kristianstad och drevs då av grevinnan Charlotte Dücker (f. Wachtmeister). Samma år som Gerda får sin första tjänst som piga utvandrar två av hennes syskon till Amerika. Det ska bli spännande att forska mer kring dem så småningom. Efter ett år på säteriet jobbar hon som piga ett halvår hos skolläraren Högfeldt i Norra Åsum strax söder om Kristianstad. Sedan står det i kyrkböckerna att hon skulle flytta till Göteborgs domkyrkoförsamling, men där kunde jag inte finna henne. Det visar sig att hon fått tjänst som piga hos grosshandlaren och agronomen Reinhold Gustav Toll och hans familj. Dessa flyttar år 1893 från Göteborg till Hedvig Eleonora församling i Stockholm! Kanske flyttar Gerda som hastigast först till Göteborg, eller så åker hon direkt till Stockholm. Hur som helst är det fascinerande, att hon bara 20 år efter att min farfars morfars mor Johanna Gille gått bort, springer runt på precis samma gator! Gerda blir kvar hos familjen Toll i hela tio år och fick se deras fyra döttrar födas varav den yngsta, Edith, skulle bli författarinna och politisk aktivist. Undra om Gerda läste någon av hennes böcker? Även Reinhold Toll skrev några böcker, men de handlade mest om gödsel och svinuppfödning, så jag tror inte Gerda brydde sig så mycket om dem. Under Stockholmstiden bodde Gerda tillsammans med familjen Toll på tre olika adresser i samma område. Jag har märkt ut dem på kartan här nedanför.

Först bodde de i kvarteret Eken vid Engelbrektsgatan, sedan i kvarteret Humlegården precis i korsningen mellan Sturegatan och Karlavägen och sist bodde de i kvarteret Björken mellan Stureparken och Valhallavägen. Här är förresten två små bilder på makarna Toll som jag hittat på nätet.

Efter nästan åtta år i Stockholm flyttar familjen Toll och Gerda med dem till Lindesberg norr om Örebro. Det är också ett märkligt sammanträffande. Gerdas farfar föddes i Lindesberg,  hennes farfars far var smedsmästare på Dalkarlshyttan där och på hennes farfars mors sida av släkten finns många generationer smeder i Lindesberg med omnejd. Tyvärr kunde hon inte träffa sin farfar där, för han dog långt innan hon föddes. Men vem vet – hon kanske träffade släktingar? Kanske till och med utan att veta om det! De bodde på en gård som hette Västantorp vid Lindessjöns östra strand. Möjligen var det det här huset de bodde i?

När familjen Toll efter nästan tre år i Lindesberg bestämmer sig för att flytta tillbaka till Stockholm så väljer Gerda att flytta hem till Trolle-Ljungby. Där arbetar hon ett år som hushållerska på Trolle-Ljungby gård. Man får väl anta att hon fått goda referenser från familjen Toll, eftersom hon nu kommer upp ett snäpp i karriären.

I slutet av år 1905 går så flyttlasset till Kristianstad. Där arbetar hon också ett par år som hushållerska, men måste ganska snart ha lärt känna sin blivande man, landskanslisten Axel Wilhelm Lundgren. Eller hade de lärt känna varandra genom sina fäder som båda var trädgårdsmästare i Kristianstadstrakten? Ganska precis två år efter flytten till Kristianstad föds i alla fall sonen Carl-Axel, min morfar. Han föds förvisso utom äktenskapet, men Axel tar på sig faderskapet och gifter sig med Gerda ett halvår senare.Här kommer två söta kort på min morfar Carl-Axel:

Här är Gerdas make Axel Lundgren. Kortet är taget ungefär ett år efter vigseln.

Till en början bor de tillsammans med Axels föräldrar, men efter deras död bor Gerda, Axel och barnen själva. De får ytterligare tre söner: Albin, Lars-Erik och Folke. I övrigt vet jag inte så mycket mer om resten av Gerdas liv, mer än att hon blir kvar i Kristianstad med sin familj. Axel blir 65 år gammal och Gerda dör 1955 i en ålder av 83 år. Här kommer en bild av henne på sin ålders höst.

Det känns tråkigt att Gerda dog nästan tjugo år innan jag föddes. Jag hade gärna velat prata med henne och fråga mer om hennes liv och hur hon tänkte kring olika saker. Hon hade säkert mycket spännande att berätta. Om någon som läser det här av en händelse vet mer om Gerda eller kanske t.o.m har träffat henne, vore jag jätteglad om ni ville berätta i kommentarsfältet!

Frustration och framsteg i sökandet efter Johanna Gille

Den sista tiden har en kombination av envist släktforsknings-slavarbete kombinerat med några rena chansningar och en portion tur lett fram till flera nya fynd kring Anna Johanna Gille. Vad innebär då släktforsknings-slavarbete? Jo, det är när inget annat återstår än att helt manuellt söka sig igenom hela kyrkböcker från pärm till pärm på jakt efter den person man är ute efter! Jag har insett att för att kunna överbrygga det stora gapet mellan inflyttningen till Uppsala 1828 och Johannas uppdykande i Hedvig Eleonoras kyrkböcker 1851 är det just det jag måste göra. Varför är det då så viktigt? Jo, jag vill helst inte nöja mig med ”bara” starka indicier på att den Johanna som kom från Österbybruk till Uppsala och senare till Stockholm är samma Johanna som fick de båda barnen Johan Mauritz och Lovisa Vilhelmina i Stockholm. Helst vill jag ju fylla det stora ”svarta hålet” med information och så förhoppningsvis på ett ännu säkrare sätt kunna fastslå att det är samma Johanna hela vägen!

Det jobbiga är bara att hon rört sig mellan två stadsförsamlingar där all information är så knapphändig och där kyrkböckerna är så många och tjocka! I husförhörsböckerna för Uppsala domkyrkoförsamling upptar varje tidsperiod fyra band på 3-400 sidor vardera. Dessutom saknas böckerna för tiden runt 1828. De närmsta husförhörsböckerna sträcker sig mellan 1831-1835. Så det var bara att spotta i nävarna, sätta igång och hoppas på att hon var kvar i Uppsala då! Det är inte helt lätt att hålla koncentrationen uppe när man söker sida upp och sida ner och namn och titlar flyter förbi i en aldrig sinande ström. För att pigga upp mig lite började jag anteckna roliga yrkestitlar. Dels sådana som man förstår vad det är, men som inte är så vanliga längre: kakelugnsmakare, klockare, eldvaktare, perukmakare, bryggerska, kammarjungfru, timmerman, barberare, stalledräng, mjölnare, hovslagare, stenhuggare, bokbindare, bodgosse, klockställare, amma och åderlåtare. Sedan fanns det sådana som visade tydligt på att man rörde sig just i Uppsala: ärkebiskop, landshövding, professor, nationsvaktmästare, studeranden, slottspredikant, tornväktare, myntkabinettsvaktmästare, språkmästare, orangerigesäll, orgeltrampare och en massa yrkestitlar som börjar med ”academie” som t.ex. academie timmerman. Den roligaste i den senaste genren tyckte jag var academie trumslagare! Men det fanns också yrken som inte är helt självklara för oss vad de egentligen innebär. Har ni t.ex. koll på vad kryddkramhandlare, victualiehandlare, slangslagare, fodermarskar, hållkarlar och kardunsmakare gör?

Men enträget arbete ger faktiskt resultat och efter nästan två band hittade jag henne äntligen som piga hos källarmästare Tidlund i kvarteret S:t Eric. Det ligger precis bredvid domkyrkan i Uppsala. Problemet är bara att det naturligtvis inte finns några som helst anteckningar om vart hon flyttar sedan och i nästa årgång av husförhörsböckerna finns det varken kvar någon källarmästare Tidlund eller piga Johanna Gille i kvarteret S:t Eric. Pigor var ju sällan kvar länge på samma anställning, så det är ju inte otroligt att hon går att finna på flera olika ställen i husförhörsböckerna i samma tidsintervall. Så långt har jag dock inte kommit att jag orkat söka mig igenom alla husförhörsböckerna ännu!

Efter ett tag fick jag för mig att det skulle vara mindre arbetsamt att på samma sätt tröska igenom utflyttningslängderna. För säkerhets skull började jag ända från 1831 eftersom jag ju inte visste om hon var kvar bara någon månad eller flera år hos Tidlund. År 1839 hittade jag äntligen en Johanna Gille som utflyttat från Uppsala, men efter lite efterforskningar visar det sig vara en nio år äldre Johanna Gille som flyttat till Uppsala samma år som ”vår” Johanna och som också flyttar till Stockholm sedan! Denna andra Johanna Gille har förvirrat mig förut, men det var ändå nedslående att inse att det som verkade så bra inte stämde. Tyvärr har jag ännu inte funnit rätt Johanna Gille, varken i Uppsalas utflyttningsböcker eller i Hedvig Eleonoras inflyttningsböcker ännu. Frågan är om chansen att hitta henne ökar eller minskar ju större års-spann jag lyckas täcka in? Det beror ju helt på om hon över huvud taget finns med i böckerna eller om hon lyckats flytta ”obemärkt”.

Men sedan var det det där med långskott och tur också. Jag upptäckte när jag var på stadsarkivet att det fanns ett register från Hedvig Eleonoras fattigvårdsstyrelses sjukstuga just för åren 1843-45 – inga andra tidsperioder. Detta fanns magasinerat i Frihamnen och skulle ta en vecka att få fram. Men jag tänkte att det kunde ju vara värt ett försök, så jag beställde det och åkte till arkivet igen en vecka senare. Och visst fanns hon där! Johan Mauritz blev ju omhändertagen pga moderns sjukdom år 1844 och nu vet vi att sjukdomen var ”bensår och feber” och att hon vårdades för det i nästan fyra månader. Men varför får en 35-åring bensår? Mina vänner och jag spekulerade i allt från diabetes till det faktum att även små sår på den tiden kunde få allvarliga konsekvenser eftersom det ännu inte fanns antibiotika att tillgå. Det som talar emot diabetes är att hon ändå blev ganska gammal och frågan är om hon hade kunnat bli det i en tid när det inte fanns insulin. När jag läste om bensår på vårdguiden framkom det att graviditet kan ge så dålig blodcirkulation i benen att bensår uppstår. Min gissning är att det var det som hände Johanna. Tyvärr stod det bara ”Johanna Gille, piga, 32 år” i registret över intagna i sjukstugan. Tänk om det stått födelseår och datum – då hade ju saken varit biff!

Hur gammal blev egentligen Johanna? Det har varit en annan fråga, som nu med lite tur också fått ett svar. Av en händelse råkade jag nämligen få nys om att det finns register till en del av Stockholms äldre kyrkböcker på Stockholms stadsarkivs hemsida. Tyvärr finns det inte register för de böcker jag helst skulle önska, men med hjälp av registren gick det upp för mig att det fanns kyrkböcker för Sabbatsbergs fattighus och det kändes ju som ett lämpligt ställe att leta efter henne på. Mycket riktigt blev hon inskriven där samma år som hon försvinner ur Hedvig Eleonoras kyrkböcker, dvs 1873. Hon dör efter bara ett par år, den 30 september 1875, i en ålder av 66 år. Av någon mystisk anledning står det att hon är född i Film den 30/10 1806 istället för i Österbybruk den 31/8 1809, (precis som på Skeppargatan år 1870 om ni minns det från första inlägget om Johanna Gille). Men man får väl ändå säga att det känns sannolikt att det är hon. Sägas bör väl att Film och Österbybruk under långa tider varit samma församling och att jag naturligtvis har tittat efter att det inte har fötts någon annan Johanna Gille i någon av församlingsdelarna år 1806.

Här är en bild på Adolf Fredrikshuset på Sabbatsberg och det var här Johanna sannolikt tillbringade sina sista 2 1/2 år. Det stod nämligen klart 1872 när fattigvården i Stockholm skulle centraliseras och just detta hus inhyste äldre fattiga från Adolf Fredriks och Hedvig Eleonoras församlingar. I huset bedrivs fortfarande idag äldrevård, specialiserad på äldre med demenssjukdom eller väldigt omfattande vårdbehov. Precis mellan Adolf Fredrikshuset och Johanneshuset ligger idag den vackra ”Sinnenas trädgård”, som är skapad för att ge de äldre en bättre livskvalitet.

Såhär såg det ut inuti fattighuset år 1896. Samma år är även förra bilden tagen.

När mormor skapade rubriker

Mormor har figurerat i tidningarna vid ganska många tillfällen, men det här är nog det enskilda tillfälle som skapade störst rubriker och fick störst medialt utrymme. Det var flera tidningar som skrev om mormor i samband med moraldebatten i Båstad 1965, men här kommer ett exempel. Förutom mormor talade även docent Joachim Israel, professorn i teologisk etik Gösta Wingren, Lundabiskopen Martin Lindström, chefredaktören Carl Gustaf Boethius, riksdagsmannen Mårten Werner m.fl. Tyvärr har inte översta raden i ingressen kommit med när jag scannade av tidningssidan, men jag hoppas det är läsbart ändå!

Ett litet tips

Vill bara tipsa om att om någon av er själv vill prova att leta i gamla kyrkböcker, så är arkiv digital gratis i helgen.

 

Mormor Runa – med egna ord

Idag är det internationella kvinnodagen och vem passar det då bättre att skriva om än min mormor Runa! Hon som var ordförande i Fredrika Bremerförbundet i Eksjö, som verkade för bättre sexualundervisning åt ungdomar och som alltid peppade sina döttrar och dotterdöttrar att bli starka och självständiga. Jag tänker faktiskt låta henne själv berätta med egna ord om sitt liv. Berättelsen har jag hämtat från en kopia av ett brev hon skrev till en släkting på sin fars sida år 2008:

Jag är alltså dotter till Claes Uno Nilsson/ Nihlfors. Det sista namnet tog mina föräldrar 1917 i Kalmar. Jag föddes 5/7 1913 i Mariehamn på Åland. Min mor var från Åland, där hon hade en stor manufaktur- och modeaffär innan hon träffade min far. De gifte sig 1909 och bodde i Trollhättan, Sverige, fram till våren 1910 då min mor var gravid och ville föda sitt barn (Folke) i Mariehamn, där hon kände stadsläkaren. Så hade hon ju kvar affären, som hon ville se till. – 1912 i februari föddes min bror Åke och 1913 föddes jag. 1914 i augusti bröt ju första världskriget ut och Finland var fortfarande lydrike under Ryssland sedan 1809. Hela vår familj var svenska medborgare och måste småningom ge oss i väg till Sverige eftersom alla utländska medborgare beordrades av Ryssland att lämna landet! Vår familj hade fått löfte av faster Emelie och hennes man Tomas Hansen att låna deras sommarvilla på Stensö.

Familjen på Stensö 1915. Modern är sorgklädd efter sonen Olles död. Mormor Runa står uppe på kullen till vänster i bild.

Till Kalmar kom vi någon gång på vårvintern 1915. Vilken månad exakt vet jag inte på grund av slarvig präst i Kalmar. Han förde inte in oss i kyrkböckerna förrän sista dagen i december 1915. Möjligen kandet kanske varit min far som inte anmält till pastorsämbetet förrän så sent. Mamma hade räknat med att vi skulle återvända till Åland när kriget var slut. Men sedan kom ryska revolutionen och finska inbördeskriget 1917-18 och då tyckte min mor det var bäst att stanna i Sverige. I Kalmar bodde vi en tid på Nygatan i en lägenhet. Under Kalmartiden dog en liten bror, Olle, i augusti 1915 och en syster föddes i september samma år! September 1919 föddes min yngste bror Nils-Erik.

Villan som byggdes åt familjen i Strängnäs

Början av 1920 flyttade vi till Strängnäs, där min far fått tjänst som pastor i Missionskyrkan.Vi barn började i olika skolor och en stor villa byggdes till familjen. Sedan blev det en del bekymmer och vi flyttade till Örebro. Där tog de äldsta bröderna studenten 1929 och jag gick först flickskola och sedan när ett statligt gymnasium för flickor startade tog jag studenten i den första kullen av flickor 1935.

Runa på Risbergska flickskolan i Örebro 1930. Hon står längst bak till höger i bild.

När jag började tänka på eventuell utbildning till lärare så fick jag snart veta att det var köbildning på olika seminarier. Många akademiker ville ha seminarie-utbildning också. Småningom fick mina föräldrar veta att man kunde utbilda sig till laboratoriesköterska på lasarettet i Örebro. Så sökte jag dit och fick både allmän sjuksköterske- och specialutbildning på laboratoriet 1936-1939.

Runa som laboratoriesköterska i Örebro 1939

Tjänstgjorde sedan efter examen på lasarettet i Örebro och på olika sjukhus i Sverige fram till 1943. Då arbetade jag på S:t Eriks sjukhus i Stockholm, på en vanlig medicinavdelning, där avdelningsläkaren också hade viss tjänst hos polisen. Han tyckte jag skulle passa bra som polissyster, eftersom jag hade så lätt för att klara av de s.k. asociala patienterna. Jag genomskådade när de bluffade med sin ”sjukdom”! Jag praktiserade först i tre månader vid polisen i Stockholm, fick sedan vikariat fram till oktober 1944. Då startade den första Polissysterkursen vid Polisskolan därstädes. Vi kvinnor hade ju mycket högre grundutbildning än den tidens poliser. Vi läste t.o.m. straffrätt och straffprocessrätt!

Runa på polissysterkursen i Stockholm 1944

Jag gick ut med bra betyg som skickades till Uppsala, där jag tidigare varit och sökt tjänst! Så började jag där 2/1 1945 och slutade 30/6 1948. Var placerad på kvinnoavdelningen.

1/7 1948 tillträdde jag en tjänst som assistent på statlig ungdomsvårdskola för flickor i Mölnbo, Sörmland. Jag hade under min tjänstgöring som polissyster rest dit några gånger med elever som varit förrymda! Socialstyrelsen hade lyckats få de kvinnliga assistenttjänsterna placerade i samma lönegrad som männens på pojkavdelningen. Det gjorde att jag fick dubbelst så hög lön som jag haft tidigare!!

Ryagårdens yrkesskola, Örkelljunga

1952 flyttades den flickskolan till Skåne, Örkelljunga, där det tidigare varit pojkskola. I grannkommunen Eket fanns redan en avdelning för flickor på 28 stycken. Det blev en arbetsam tid att få personal från tre olika skolor att samarbeta. Den manliga personalen slutade småningom och fick tjänster på annat håll, men yrkeslärare inom trädgård och jordbruk stannade till vår glädje! Tänk dig Stockholmstjejer och Göteborgare gå och mocka i la´gårn och köra ”rullebör” som skåningarna säger! Det var ju en del språksvårigheter först men med ”humor i smeten” (”socker i botten”) gick blandningen ovanligt bra! Det var ”liv i luckan” och mycket händelserika år även om det frestade på de psykiska krafterna många gånger. Men ”syster Runa” hade en blandning av åländskt och småländsk seghet och envishet och energi! Nästan ständig jour och vice rektor! Elever hade sagt att om inte rektorn eller jag fanns på skolan, så kände de sig otrygga!

Runa och Carl-Axel i Ljungaskog

Jag hade en familj att koppla av hos. Man och två flickor. Min man hade varit polis men hade då anställning på skolans kansli. Så jag kunde prata om allt med honom. Den första dottern var 10 månader när vi 1952 flyttade till Ryagården och den andra dottern föddes våren 1954. Jag var alltså en rätt gammal mamma!

Runa med sin familj 1961

Ryagårdsskolan hade två avdelningar på Ljungaskog, ca 30 elever, och på Sonestorp (den skola som redan fanns när vi flyttade dit) fanns ungefär likadant + bageri och tvättinrättning. Bra yrkesutbildning för flickor. På Ljungaskogsavdelningen hade vi tillfört sömnad och konsthantverk och storkök förutom trädgård och jordbruk som vi kunde behålla från pojkskolans tid.

Runa på Sonestorp-Eket 1962

Vårdavdelningar fordrade vårdpersonal liksom två storkök. Rektor, avdelningsföreståndare + 3 eller 4 assistenter, sjuksköterska, 2 rådgivande psykiatriker i ledningen. Det blev en stor stab! Jag var ställföreträdande chef, men ville ej söka själva rektorstjänsten (då det blev mindre elevkontakt och dessutom hade jag familj), då den blev ledig! Jag sökte istället en försteassistent-tjänst på Långanäs pojkskola i Eksjö! (5 km utanför stan).

Runa på kontoret på Långanäs 1970

Att vara första kvinna i ledande ställning på en skola för tonårspojkar, till en del missbrukare eller något kriminella, var nog lite ”konstigt”, men nästan svårare för vårdpersonal, lärare och kollegor än för pojkarna. Rektorn kände jag ganska väl från förr. Styrelsen var nyfiken, liksom många andra. Jag blev ganska snart god vän med kollegorna. Vi arbetade för samma mål, elevernas bästa! En god återanpassning i samhället. Jag vann respekt och så har jag ett jämnt och lugnt temperament. Jag trivdes bra och behandlades av många pojkar som en ny mamma, som de gärna ville glädja bl.a. genom att sköta sina permissioner t.ex. Men det är klart det fanns konflikter också! En del av manliga personalen behövde delvis också ”fostras om”. Det tog många diskussioner och jag var starkare psykiskt  än min chef, så några förändringar fick jag nog igenom.

1973 gick jag i pension(60 år). Eftersom vi bodde på skolans område hade vi tidigare pensionstid än de som satt på kontor i Stockholm eller Göteborg eller Malmö. Min man var 6 år äldre än jag  och redan pensionerad, men tidigt drabbad av sjukdom och en stroke. Tråkigt för att han också fick afasi. Vi flyttade dock till Helsingborg, där vi redan i förväg bestämt oss för en bostadsrättslägenhet. Han var skåning och hade bröder boende i Kristianstad som han gärna höll kontakt med. 1979 dog han, dagen efter äldsta dotterns bröllop!  1980 i september flyttade jag till Ystad i lägenhet först och fyra år senare köpte jag det lilla hus jag fortfarande bor i i Köpingebro!”

Runas hus i Köpingebro

I januari 2012 dog Runa efter en kort tids sjukdom. Hon kunde bo kvar hemma i sitt hus i Köpingebro in i det sista. Hon är så klart djupt saknad av oss alla, men samtidigt en stor förebild och inspirationskälla för oss! Nu önskar jag framför allt alla kvinnliga läsare en riktigt fin dag!

Barnhemsförvirring och nya släktingar

Förra helgen träffade jag för första gången ett härligt gäng från min fars biologiska familj. Det är min släktforskning som har lett fram till att vi har letat upp dem och tagit kontakt med dem. Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha blivit så varmt mottagna av alla! Särskilt glada är vi att alla är så generösa och öppna med att berätta om sig själva och sina familjer och att hjälpa oss att försöka orientera oss i den nya, stora släkten.

Johan Mauritz Gille är inte den enda personen i släkten som hamnat på barnhem. Så gjorde ju även min far. Det har aldrig varit en hemlighet i vår familj att pappa är adopterad. Hans föräldrar, mina farföräldrar, berättade varje år när den dagen kom,  historien om när de hämtade honom på barnhemmet i Jönköping. Döm då om vår förvåning när vi började forska i det här, beställde fram adoptionshandlingarna och det visade sig att han bott på barnhem i Nässjö! ”Ingsbergs spädbarns- och mödrahem, Nässjö” stod det. Hade vi fattat fel? Eller hade vi bara förutsatt att det var i Jönköping de hämtat honom eftersom vi visste att hans biologiska mamma kom därifrån? Ännu mer konfunderade blev vi när jag lyckades lista ut i vilket hus spädbarnshemmet hade legat och det visade sig vara samma hus där jag gått på kommunala musikskolan. Det hade varit väldigt olikt min farmor att inte kommentera det!

Det hus där Ingsbergs spädbarns- och mödrahem i Nässjö en gång låg.

Vi vände och vred på frågan och grubblade över hur vi kunde missat något sådant. Jag frågade även min farfars bror när jag hälsade på honom i somras och både han och hans fru hävdade med bestämdhet att det var i Jönköping pappa blivit hämtad på barnhemmet. Här låg det uppenbarligen en hund begraven någon stans… så efter besöket hos farfars bror bestämde jag att det måste bli ett besök på Jönköpings stadsarkiv!

Jag måste säga att jag inte har varit på något arkiv som har så trevlig och hjälpsam personal som de på Jönköpings stadsarkiv! Vid det här tillfället tog en arkivarie med mig in på ett enskilt rum, lyssnade intresserat på min historia och mina frågor och lovade att försöka hitta fler handlingar som kunde belysa frågan. Hon bad mig bara ha lite tålamod eftersom hon hade mycket att göra innan hon skulle gå på semester, men så fort hon var tillbaka lovade hon att ta tag i saken. Och mycket riktigt, i slutet av sommaren fick jag ett tjockt kuvert fullt med papper! Och ingen räkning, varken för hennes arbetsinsats eller kopiering!!!

Nu fick vi svaret på gåtan och dessutom en massa annan intressant information. Som vi redan visste hade pappa blivit omhändertagen pga moderns sjukdom. Men vad vi inte tidigare vetat var att det inte funnits någon plats på barnhemmen, varken i Jönköping eller Nässjö, så först fick de ordna med en tillfällig fosterhemsplacering hos ett par vid namn John och Vinnie Bergkvist i en månad. Mannen var sjukvårdare på Ryhovs sjukhus och paret hade en liten enfamiljsvilla i Ljungarum på Almvägen 8. De hade två egna barn på 8 och 14 år. Ingen av makarna lever idag, men så här ser villan ut:

Almvägen 8 i Jönköping

Så fort det blev plats Ingsbergs spädbarnshem flyttades han dit och var där i ungefär ett halvår. Tänk, farmor och farfar visste säkert inte om att pappa hade bott i Nässjö innan de fick honom! I Jönköping var ett spädbarnshem under byggnation i anslutning till Fridhems barnhem och så snart det blev klart flyttades min far dit. Där hann han bo i ett par månader innan han blev fosterhemsplacerad och kort därefter adopterad av min farmor och farfar i Nässjö.

Något mer om barnhemmet i Jönköping hade jag dock inte lyckats ta reda på. Förra helgen, när vi hälsade på våra nya släktingar som verkade ha stenkoll på Jönköping, frågade jag om någon av dem visste var Barnhemmet Fridhem legat någonstans? När ingen hade en aning bestämde jag att det fick bli ett nytt besök på Jönköpings Stadsarkiv. Nu fick jag möta en ny, trevlig arkivarie, som visste att hon någon stans hade sett bilder på barnhemmet i en artikel om Fridhem. Hon engagerade sig med liv och lust i frågan och när hon inte hittade artikeln där hon trodde att den skulle vara, skickade hon till slut facebook-meddelande till mannen som hon trodde hade skrivit artikeln. Han svarade att hon tyvärr mindes fel och att han aldrig skrivit om barnhemmet, han hade bara blivit hotad att skickas dit om han inte skötte sig när han var barn… Däremot visste han vem som skrivit en artikel om bostadsområdet Fridhem och i vilket nummer av Gudmundsgillets årsböcker den var publicerad. I artikeln stod det så här om barnhemmet:

Men den kanske mest kända institutionen på Fridhem var Barnhemmet. Det var från början inrymt i ett stort trähus mitt i området. Detta revs dock och ersattes 1949 av en stor stenbyggnad. Där bodde barn som var 1-15 år. Det byggdes 1952 ytterligare en byggnad på tomten som användes som spädbarnshem. Båda barnhemmen drevs i Landstingets regi.”

På den tiden var området Fridhem ett litet, stilla villaområde, strax söder om Munksjön. Men sedan kommer den stora rivningshysterin på 60-och 70-talen och kommunpolitikerna beslutade att området skulle rivas och istället ge plats för industrimark. Det enda som idag vittnar om att det en gång legat ett barnhem, i det som nu är industriområdet Fridhem, är gatunamnet ”Barnhusgatan”. På den plats där barnhemmet låg finns idag Konradssons kakel. Men här är i alla fall en bild på hur barnhemmets huvudbyggnad såg ut:

Tänk vilken massa spännande saker man lär sig hela tiden när man forskar! Jag avslutar med en söt bild på min far. Den är tagen inne på barnhemmet, troligtvis av farmor och farfar när de besökte honom.