Amalia – ättling till europas första bönder

För ett par år sedan skrev jag om Daniel och Amalia Öfverström (se här). Sedan dess har DNA-forskning seglat upp som ett populärt verktyg i släktforskningskretsar, särskilt efter att Karin Bojs kom med sin Augustprisbelönade bok ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren”. Med hjälp av DNA-forskning kan man bl.a. ta reda på mer om sina raka fäderne- och mödernelinjer tusentals år tillbaka i historien.

Amalia MathildaAmalia Mathilda Hagström (1854-1917) och hennes make Daniel Wilhelm Öfverström (1853-1921) fick tillsammans elva barn, varav fem fick egna barn. Idag är vi drygt 90 levande ättlingar till Amalia och Daniel. Även om släkten har spridit sig över världen har den alltid haft en ganska stark sammanhållning och en stor kärlek till Åland, där Amalia och Daniel levde. Därför tyckte vi att det vore spännande att ta reda på mer om Amalias och Daniels DNA med hjälp av nu levande släktingar på deras raka kvinno- respektive manslinjer.

Av de drygt 90 levande ättlingarna som finns idag är det 23 personer som bär Amalias mitokondrie-DNA (brukar förkortas mtDNA). Detta är en mycket liten bit DNA, närmare bestämt endast 5 miljondelar av hela vårt DNA. Det finns utanför cellkärnan, i mitokondrierna som är cellernas ”kraftverk”. Vad som är speciellt med detta DNA är att det enbart ärvs från mamman. Både kvinnor och män har det, men bara kvinnorna för det vidare till sina barn. Eftersom det ärvs som en exakt kopia från mor till barn, passar det väldigt väl till att utreda släktskap mellan olika personer. I genomsnitt vart 2000:e år sker det dock mutationer (små slumpvisa förändringar) i detta DNA. Med hjälp av dessa mutationer kan man dela in hela mänskligheten i ett enda stort släktträd. De olika grenarna i detta träd kallas för haplogrupper och de har olika bokstavsnamn. Ju längre ut i trädet man kommer, på allt mindre kvistar, så får namnen allt fler siffror och bokstäver.

Eftersom Amalia var min mormors mormor, befinner jag mig på en rak mödernelinje från henne. Det innebär att både jag, min syster, mamma, moster och kvinnliga kusiner har en exakt kopia av Amalias mtDNA, som hon i sin tur ärvt från sin mor Amalia Fredrika Josefsdotter (1835-1901), som ärvde det från sin mor Anna Brita Johansdotter (1796-1853), som ärvde det från sin mor Anna Eriksdotter (1766-1826), som ärvde det från sin mor Beata Samuelsdotter (1732-1810) som ärvde det från sin mor Margareta Johansdotter (1698-1736). Alla dessa anmödrar till Amalia levde i byn Hellestorp på Lemland, Åland. Längre bakåt i historien kommer man vanligen inte med hjälp av kyrkböckerna. Med lite tur och skicklighet kan man ibland komma ytterligare några generationer bakåt med hjälp av domböcker mm, men om man inte råkar ha adligt blod i ådrorna tar det snart stopp. Men linjen av mödrar fortsätter ju hundra tusentals år bakåt! Ja faktum är att när forskarna har jämfört mtDNA från en mängd olika människor från hela världen, både historiskt DNA från arkeologiska fynd och DNA från nu levande människor, så har det visat sig att mycket tyder på att alla dessa DNA-sekvenser för vår art (homo sapiens sapiens) kommer från en enda gemensam föregångare! Denna har forskarna döpt till ”den mitokondriska Evan” och hon beräknas ha levt för 150 000-200 000 år sedan i Afrika. Därmed är det inte sagt att hon var den första eller enda kvinnan på sin tid, utan bara att hennes mtDNA är det enda som överlevt i en obruten mor-dotter-linje till vår tid.

Så vilken haplogrupp visade sig då Amalia och hennes anmödrar ha haft, efter att en mtDNA-test på en av hennes nu levande ättlingar genomförts? Jo hon tillhörde grupp H11a2a2 och så gör även hennes ättlingar på rak mödernelinje. Detta är en liten kvist på den stora H-grenen av mtDNA-trädet. Haplogruppen H är den absolut vanligaste i Europa och närmare 50% av befolkningen tillhör denna grupp. Men den finns även representerad i Ryssland (ca 30%), Mellanöstern (ca 20%) och Nordafrika (ca 8%). Utanför dessa områden finns den nästan inte alls. Den verkar ha uppstått i nordöstra medelhavstrakten för omkring 25-30 000 år sedan och sedan spred den sig med de första europeiska bönderna norrut när klimatet blev varmare efter den senaste istiden. Först spred de sig säkert utmed Medelhavet, bort till den Iberiska halvön, där H-gruppen är mycket vanlig, och sedan norrut efter hand att isen smälte. Just vår lilla grupp H11 har dock sin koncentration främst i de östra delarna av Europa. Därför tror man att de tidiga bönderna som gett upphov till denna undergrupp, istället höll till vid norra Svartahavskusten, innan även de började sprida sig norröver efter istidens slut.

MTDNA Distribution

Det var kanske tur att vi lät testa för Amalias mtDNA-haplogrupp nu, för i framtiden kanske det inte längre är möjligt. Av de 23 personer som idag har en identisk kopia av hennes mtDNA är det nämligen bara 8 som har möjlighet att föra det vidare. Och dessa 8 personer har nästan uteslutande fått gossebarn! Väldigt fina gossebarn förvisso, men inte så bra ur ett mtDNA-perspektiv. Det finns i nuläget endast 1 flicka i den yngsta generationen, så man kan med fog säga att Amalias mtDNA hänger på en skör tråd.

Men H-gruppen i stort lever och frodas och eftersom så stor del av befolkningen tillhör denna grupp, är det väl inte så anmärkningsvärt att även många kända personer har den. Bland dessa finner vi t.ex. den svenske kungen Carl XVI Gustav, den danska drottningen Margarethe II, Napoleon Bonaparte och Nicolaus Copernicus. Dessutom är det så turligt att även Karin Bojs farmor tillhörde grupp H, så därför kan vi fördjupa oss mer i de tidiga europeiska böndernas öden och äventyr i hennes bok, som jag nämnde i inledningen. Gör gärna det! Den är både mycket intressant och lättillgänglig!

Annonser

Skeppar Skutlös på Svalbard, del 2

Is på Svalbard - tryck

När vi sist lämnade polarexpeditionen och min farfars mormors far, båtsman Johan Mauritz Hallén, i Mosselbay på Svalbard var det den 15:e september 1872. De hade precis blivit klara med de sista förberedelserna inför Gladans och Onkel Adams avfärd tillbaka till Sverige och de hade haft en uppsluppen avskedsfest. När de gick och lade sig den kvällen var det ingen som anade oråd eller kände någon oro. Vad som däremot mötte dem när de vaknade på morgonen beskrev Kjellman såhär:

Nedslående, om ock storartad, var den scen, som tedde sig för oss, då vi, väckta af fartygens häftiga rullningar och sättningar, tidigt på morgonen den 16:de gingo upp på däck. En häftig storm från NV svepete i raseri öfver Mosselbay och tjöt ursinnigt i tackel och tåg, hvarje minut hotande att lösrycka fartygen från sina ankarplatser och kasta dem på land. — Stormens tjut, vågornas fräsande och bränningarnas dån bildade den vilda musik, som träffade våra öron, det i uppror varande hafvet och fartygens våldsamma arbete mot vågor och vind utgjorde det, som fängslade vår syn, då vi kommo upp på däck. Att intet fartyg eller åtminstone intet af dem, som nu här lågo till ankars, skulle under ett sådant väder och då vindens riktning var den angifna kunna lemna Mosselbay, derom öfvertygade den första blick, som sökte öfverse det vilda skådespelet. Stormen hade, såsom i de arktiska trakterna oftare än annorstädes händer, kommit så plötsligt, så utan all föregående varning och nästan från sin början i så full styrka, att ingen möjlighet fans att tids nog hinna öppet haf och der möta och bekämpa den. Nu stod ingen annan utväg öppen än den att söka hindra fartygen från att drifva uppå land och att för öfrigt afbida, att stormen skulle aftaga i styrka och upphöra.”

Det var dock inte blåsten i sig som var mest oroande utan vad den kunde föra med sig. Därför såg man ofta den ene efter den andre klättra upp i Gladans tackel och spana ut mot havet. Det tog inte lång tid innan beskedet som man fruktade mest kom uppifrån mastkorgen på Gladan: ”Isen kommer”! Kort därefter började spridda isstycken visa sig i viken. Ombord på skeppen rustade sig manskapet för att försöka hindra de i häftig fart ankommande isblocken från att spränga ankarkättingarna och tillfoga fartygen skada. Kjellman beskriver:

En del af besättningen mötte med bärlingar och båtshakar hvarje stycke, som kom i fartygets närhet, och sökte minska dess fart och afhålla det från fartygets sidor, andra hoppade i all hast ned på isflaken, afhöggo framstående spetsar på de samma och ansträngde sig med både händer och fötter att afhålla dem från fartyget, medan de passerade dess sidor.”

Efter någon timme började dock sjögången avta, trots att vindens styrka var densamma. Orsaken kunde de lätt se, nämligen att isen som kom nu var så tät att den stillade alla vågor. Det dröjde inte länge innan fartygen låg helt inneslutna i isen och vid middagstiden var det omöjligt att hitta en öppning stor nog att ens rymma en jolle, varken i bukten eller i havet utanför, så långt ögat kunde nå. Att de var fast var lätt att se, men för hur länge? Ja, om utsikterna att snart komma loss rådde det delade meningar, men de flesta hoppade nog ändå. Att vädret och vindarna kunde växla snabbt på Svalbard hade de ju fått erfara flera gånger och isen skulle ju kunna driva iväg igen lika fort som den kommit. Dråpligt är det ändå när Kjellman beskriver svårigheterna att ta sig mellan skeppen och till huset på land:

Der man ena timmen utan synnerlig svårighet färdades båtledes, der framgick man andra timmen på en isbrygga. Denna var dock temligen försåtlig. Springor funnos i stort antal, och af dessa voro många nog stora att släppa en karl igenom och ofta så dolda af lös issörja, att de ej märktes förr än man sjönk ner genom dem. Det skulle blifva svårt att ens på ett ungefär ange antalet af de ofrivilliga kallbad, som togos under den stora olycksdagen och de närmast på denna följande dagarne. Ytterst få af dem, som försökte färden öfver isen, sluppo torra derifrån och mången syntes nästan med flit uppsöka hvarje remna, i hvilken det var möjligt att komma ned, så ofta vittnade hans isiga kläder om en genomgående beröring med det fryskalla vattnet.”

Tiden i osäkerhet om skeppens öde blev dock inte långvarig. De nordvästliga vindarna fortsatte att pressa samman isen. Dessutom föll det riklig snö som förvandlade vattnet till en tät issörja och luftens temperatur sjönk konstant tills den visade nästan -29°C den 29:e september. Det dröjde alltså inte länge innan drivisen förvandlats till en sammanhängande massa som gjorde att både de ofrivilliga doppen och hoppet att komma ut försvann. Kjellman skriver:

Det var en scen af högtidligt allvar och gripande effekt, då en dag chefen på Gladan, sedan allt manskapet enligt befallning samlat sig på halfdäck, med sin djupa, manliga, nu af innerligt deltagande vibrerande stämma för de sina påpekade vad som inträffat, uttalade såsom sin egen den öfvertygelse, de äfven alla utan tvifvel hyste, att en nödtvungen öfvervintring vore oundviklig, framställde de svårigheter, på hvilka de hade att bereda sig och det sätt, hvarpå dessa med hopp om framgång skulle kunna bekämpas. Han uppmanade dem icke, utan sade sig vara fullt förvissad, att de beredvilligt skulle underkasta sig de påbud och anordningar, han skulle komma att göra och företaga. Deras oro för de hemmavarande sökte han stilla, uttalande sin vissa tillförsigt, att hjelp och understöd skulle på ett eller annat sätt lemnas dem af deras landsmän. Talet lyste och anslog icke af och genom vackra fraser och prål; det var enkelt och flärdfritt såsom den talande och de tilltalade. Men det gjorde intryck, emedan det vittnade om oförskräckt mod och varmt deltagande. Det kom från hjertat och gick till hjertat. Då talet slöts, förmärktes i månget öga en fuktig glans och på miner och åtbörder kunde man tydligen läsa manskapets stadgade beslut att af alla krafter och efter bästa förmåga söka uppfylla hvad af dem fordrades – som de visste till deras eget bästa.”

Det är inte svårt att leva sig in i vart Johan Mauritz tankar måste ha vandrat – till hustrun Carolina, de tre små flickorna, sju, fem och två år gamla och till den ännu ofödda som skulle födas någon gång i månadsskiftet oktober-november. Johan Mauritz hade nog hoppats vara hemma tills dess, men nu skulle det inte bli så. Hur skulle Carolina klara sig alldeles själv? Hon skulle väl ha någon hjälp av sin mor och sina två systrar, men ändå… Och skulle födseln gå bra? Erfarenheten att förlora ett litet spädbarn delade Johan Mauritz och Carolina med så många andra vid den här tiden. Tänk om barnet inte klarade sig, eller ännu värre… nej, det vågade han nog inte tänka!

Och hur skulle 67 personer klara att övervintra på Svalbard, när det var planerat för 21? Som om inte det vore nog kom snart sex norska fångstmän vandrande över isen och meddelade att sex fångstskutor med sammanlagt 58 man blivit fastfrusna vid Greyhook! De hade obetydliga proviantförråd, men beräknade kunna klara sig till början av december på vad de hade och vad jakt skulle kunna inbringa. Hur skulle våra polarfarare kunna hjälpa? De befann sig ju redan i en högst knivig situation. Polhem ägde proviant för ca 22 man under 16 månader, Gladan kunde sörja för sitt manskap till början av december och Onkel Adam hade tack vare det rådiga uppköpet av proviant i Isfjorden tillräckligt för att klara sig till april om de snålade. Efter sammanräkning av hela provianttillgången, kunde man räkna ut att om ransonen nedsattes till 2/3, skulle svenskarna klara sig så länge man då trodde var nödvändigt innan undsättning från Sverige med någon sannolikhet skulle kunna komma. Men då var inte de norska fångstmännen medräknade. Trots den besvärliga situationen, kunde de inte bara ge kalla handen åt norrmännen. Det handlade ju ändå om människoliv. Överenskommelsen blev till slut att ungefär en tredjedel av fångstmännen skulle försöka ta sig söder ut till Isfjorden och till de förråd som blivit kvarlämnade där av den andra nordiska polarexpeditionen. De övriga fångstmännen skulle klara sig själva fram till den första december och sedan vara välkomna att ansluta sig till expeditionens mannar och då få motta hälften av de matransoner som expeditionens deltagare fick samt stå under de svenska fartygschefernas befäl och utföra de uppdrag de skulle få sig ålagda. De sex fångstmännen återvände till sina skepp med en detaljerad skrivelse om överenskommelsen och synbart lättade.

Till motgångarna som drabbade expeditionen i september får också räknas förlusten av de norska renarna. Under de stormiga och ruskiga dagar som följde på den 16:e september lyckades de smita från de samer som kommit med expeditionen för att ta hand om dem, men som tillfälligt sökt skydd och värme i sitt tält. Blåsten och den fallande snön hade både dränkt ljudet av deras klockor och omedelbart sopat igen alla spår efter dem. Förlusten skulle komma att påverka expeditionen i hög grad. Dels var ju vårens planerade isfärder beroende av renarna och dels var de tänkta att kunna ge färskt kött som tillskott till den konserverade och tämligen näringsfattiga kosten, om den fruktade skörbjuggen skulle drabba mannarna. Man letade förtvivlat, men utan minsta framgång. Efter ungefär en veckas tid återkom dock en av renarna helt självmant och hoppet steg att även resten var i närheten. Så var tyvärr inte fallet. Renen, som blivit något skadad, pysslades om och bands fast vid husknuten. Den skulle sedan bli något av en maskot för expeditionens deltagare.

Ren och lapp

Efter infrysningen hade påbörjats en tid av febril aktivitet för att iordningställa fartygen Gladan och Onkel Adam för att besättningen skulle kunna övervintra ombord på dem. Stänger och segel togs ner och höga snövallar skottades upp längs sidorna i skydd mot kölden. På Gladan spändes ett vinterkapell över hela fartyget. Detta var gjort av segel och presenningar och tillät att man skulle kunna promenera på däck och få någon frisk luft och motion oberoende av vädret. Tyvärr skulle denna överbyggnad bli tvungen att tas ner flera gånger under vintern pga de upprepade islossningar som skulle komma att inträffa. De tre högsta befälen bodde i varsin hytt som värmdes upp av en kamin som stod i den angränsande kajutan. Det övriga manskapet bodde på trossbottnen. Denna tätades med brädor, papp och segelduk och sedan breddes där ut renhudar. Trossbottnen uppvärmdes dels av en kamin och dels från kabyssen. Där var trångt när så många skulle dela på utrymmet, men ändå ganska trivsamt. En förrådshytt inrättades till sjukhytt, då en i besättningen redan insjuknat i lunginflamation och i närheten av köksspisen inreddes en rymlig bad- och tvätthytt. Bord och tvättfat tillverkades och uppsattes, lampor och ljusstakar tillverkades av tömda konservburkar m. m. Lastrummet gjordes om till arbetsrum genom att ballasten utjämnades och drivvedsstockar lades som ett däck ovanpå. De fick låna en kamin från Polhem och kunde så hålla utrymmet runt 12ºC och fritt från fukt. Slutligen förstärktes skeppet med extra balkar inuti för den händelse att skeppet skulle pressas av packis.

Men det var ju inte bara skeppen som skulle kläs för vintern utan även besättningarna. Som tur var blev det inte alls en lika svår fråga att lösa som den hur man skulle få maten att räcka. Polhems besättning var så rikt försedda med kläder att de visst skulle kunnat dela med sig, men det blev inte nödvändigt att skänka bort mer än ringa delar av deras förråd till de övriga. Gladans chef satte nämligen sitt manskap på att sy underkläder av filtar, vindtäta skjortor av segelduk och skor av renhudar. För hälsans skull ansåg man det viktigt med stränga rutiner och sysselsättning. I synnerhet på Gladan, som ju var ett militärt skepp, hölls sträng disciplin. Det verkar som om de, jämfört med besättningen ombord på handelsskeppet Onkel Adam, haft både mer ordning, renlighet och mer omsorg om varandra. Jag måste förresten nämna att det inte bara var män som tvingades övervintra på Svalbard utan även en kvinna, nämligen kokerskan Amanda Wennberg ombord på Onkel Adam. Onkel Adam, med sin civila bakgrund, var väl lite en främmande fågel jämfört med de två militära skeppen Polhem och Gladan och gemenskapen mellan de två sistnämndas besättningar var definitivt starkare. Medan Onkel Adams besättning i stort sett kunde klara sig genom infrysningen med de proviantförråd de själva hade, så måste Polhems och Gladans besättningar slås ihop till en enhet i det avseendet. Gladans besättning kom också att bli delaktiga i genomförandet av en del av de vetenskapliga observationerna och utfärderna.

Den 13:e oktober var sista dagen de såg solen höja sig över fjället det året och de skulle inte få se den igen förrän efter 4 1/2 månad. Kjellman berättar hur de stod länge och vemodigt tittade på ljuset som dröjde sig kvar efter den nedgående solen. Stod även Johan Mauritz där och spanade efter solens undflyende strålar? Hastigt minskade nu dagens och ökade nattens längd. Den 26:e oktober var det så mörkt att lamporna måste hållas tända inomhus dagen om, även om man fortfarande kunde vägleda sig utomhus mitt på dagen. Med novembers inträde kom en så kraftig storm att den snö som de tidigare smält till dricksvatten, blev så salt att den inte längre gick att använda. Man fick leta reda på stycken av glaciäris vid stranden för att få tjänligt dricksvatten. Det var inte bara i början av månaden som det stormade, utan under i stort sett hela november rasade kraftiga stormar. Vindarna var huvudsakligen sydliga och även om de kraftiga stormarna ibland upplevdes om obehagliga, så gav de samtidigt hopp om att de norska fångstmännen skulle komma loss ur sin infrysning. De låg ju fastfrusna betydligt längre ut än svenskarna. Tanken på att behöva dela sina redan knappa matransoner med norrmännen, från december och framåt, låg som en gnagande oro hos dem alla. Men man förberedde sig på att ta emot norrmännen som man lovat och gjorde i ordning skeppet Polhem till bostad åt dem. Snart var det dock endast en så kort promenad från skeppen i Mosselbukten till öppet vatten, att man inte bara var säkra på att norrmännen kommit iväg utan även började diskutera om Gladan och Onkel Adam skulle våga sig iväg om isen släppte greppet om bukten. Naturligtvis var alla tilltalade av den utsikten, men samtidigt var det tveksamt hur de skulle klara att navigera i det kompakta mörker som nu rådde. Norrmännen hade sannolikt kommit loss redan vid första stormen i början av november, när det fortfarande fanns sparsamt med ljus mitt på dagen. Men nu hade man nått mitten av månaden och att döma av den långsamhet med vilken isen i Mosselbukten bröts, så skulle det dröja ännu flera dagar innan skeppen blev fria. Det gick inte att på förhand besluta om avfärd skulle bli möjlig, det berodde på väderförhållanden och eventuellt månljus, men man började ändå rusta skeppen för avresa. Månljuset blev förresten i polarnatten något mycket välkommet som tillsammans med norrsken och en praktfull stjärnhimmel fångade mångas intresse. Likaså förundrades de över det blåvita sken som kom från mikroskopiska kräftdjur i snösörjan vid stranden.

Norrsken

Tyvärr föll det sig så olyckligt att när isen bröt upp vid månadsskiftet november-december, gick månen ner och dessutom blåste det upp till ytterligare storm vilket förhindrade alla planer att lämna Mosselbukten. Vid samma tid visade sig de första skörbjuggsfallen bland Gladans besättning. Detta ledde till stor oro bland de övriga, som hört många berättelser om vilka smärtsamma plågor som drabbade de sjuka och om åtskilliga sjömän och polarfarare som fått sätta livet till. Farhågan att snart fler skulle drabbas visade sig riktig och inom kort insjuknade även den första av Polhems besättning. Det var de redan sjuka och svaga som drabbades först. Men med anledning av de uppkomna sjukdomsfallen gjordes allmän sjukmönstring. Alla informerades om hur skörbjugg brukar visa sig och uppmanades att vara uppmärksamma på sin hälsa och genast informera expeditionsläkaren Envall om några symptom visade sig. Det var viktigt att sätta in behandlingen i tid och nu tog man dessutom de förebyggande åtgärderna på mycket större allvar. Alla uppmanas strängligen, att så ofta som möjligt, motionera ute i friska luften och av alla krafter försöka betvinga motviljan mot viss konserverad föda, som inte var så omtyckt. Dessutom kan man se i Gladans loggbok att man genast hämtade ut citronsaft, grädde, pepparrot och pickles från Polhems förråd. Alla ansträngningar till trots så avled den 20:e december båtsmannen Svan, som varit lungsjuk ända sedan september och som senare även drabbades av skörbjuggen. Av de övriga som drabbades under expeditionen, en del svårare och andra lindrigare, blev alla fullt återställda. Det visar ändå hur väl förberedda man var på expeditionen. Var Johan Mauritz en av dem som drabbades? Det vet vi inte, eftersom ingen annan än den som avled, nämns vid namn, men med tanke på hur många som skulle komma att drabbas är det inte otroligt. Båtsman Svans begravning beskriver Kjellman så här:

Julen var nära och chefen för Gladan var derför angelägen, att begrafningen skulle firas så snart som möjligt. De enkla förberedelserna gjordes skyndsamt. Kistan förfärdigades af Gladans och Polhems timmermän i arbetssalen på Polhem, i hvilket rum samtidigt några andra voro sysselsatta med att kläda vårt julträd. På aftonen den 21:ste stod i detta rum en färdig, svartmålad likkista bredvid ett fullklädt julträd – en skarp och obehaglig kontrast…

… Begravningen firades den 22 December – en dag, som i vild hemskhet öfverträffade alla, vi hittills upplefvat. Solen var nu som allra längst aflägsen från vår horisont… Snön yrde häftigt, Det blåste en våldsam nordvestlig storm. Kölden var i sjelfva verket ringa (omkring -15°C), men i följd af stormen nästan outhärdlig. – Kl. 10 f. m. befunno sig de flesta af Mosselbayboarne ombord på Gladan. Akten skulle börja. Liket var stäldt ungefär midt på däcket; akterut stod Gladans chef, bredvid honom sekonden och på något afstånd från dessa gunrumspersonalen på Polhem. På ömse sidor om den alla prydnader saknande kistan hade de öfriga sina platser. I öfverbygggnadens bjelklager, som våldsamt skakades af de häftiga vindstötarne, hängde en dubbel rad lyktor, hvilka spredo ett sparsamt, ostadigt ljus öfver kistan och de omkring denna stående männens skäggiga, bistra och djupt sorgsna anleten. En begravningspsalm uppstämdes. Högtidligt, men svagt ljödo de allvarsamma tonerna genom stormens dån och hemska tjut. … Då akten var slut, bars liket ned från däck och sattes på en till reds stående kälke. Öfver kistan breddes en flagga. Processionen ordnade sig, och det dystra tåget satte sig i gång i riktning åt vikens östra strand, der dagen förut en graf blifvit gräfd. … Långsamt rörde vi oss framåt på vår mörka, obanade stråt, skakande af köld. Frafven söktes länge förgäfves, men fans slutligen alldeles fyld med snö. Snön skottades upp, liket nedsattes i sin kalla boning, en psalm lästes, hvars innehåll dock ej ens de, som stodo närmast den läsande, i följd af stormen kunde uppfatta, och grafven fyldes. – Vi begåfvo oss på återvägen. Stormen hade tilltagit i ilska, snöyran i häftighet. Stränga befallningar gåfvos, att alla skulle söka hålla sig tätt tillsammans. …. Af huset och fartygen sågo vi ej en skymt; det var ej ens möjligt att upptäcka en lykta, som hölls på några få fots afstånd. … Alla kommo dock lyckligen hvar och en till sitt, men nog var det snarare lycka än beräkning, som ledde våra steg under denna svåra vandring.”

Men det var inte bara sorg och besvärligheter under den långa vintern.  Vid ungefär samma tid som begravningen föddes sju hundvalpar! De hade hittills haft fyra hundar, en tik som självmant kommit ombord i Göteborg, samt tre lapphundar. Man lät fyra av valparna leva, men en av dessa dog inom kort av valpsjuka. De tre valparna som var kvar fick bo i en korg i huset hos Polhems besättning och de små liven fick allas uppmärksamhet och gav stor glädje. Det var inte bara hundar man hade haft med som husdjur. Renen levde fortfarande och hade blivit ganska tam. Man hade haft tre grisar med sig, men den sista av dem slaktades till jul. En skara höns och en tupp bodde i en bur i Polhems kök. Tuppen hade stora problem att gala vid rätt tid under den långa polarnatten och hönsen hade så stora svårigheter att anpassa sig till mörkret att bara tre av dem överlevde vintern. Detsamma gällde det marsvin som en av vetenskapsmännen köpt i Köpenhamn och som inte klarade vinterns brist på färska grönsaker. Jul och nyår firades i all enkelhet, men alla gjorde vad de kunde för att göra det så trivsamt som möjligt och ombord på Gladan höll man gudstjänst (korum) och sedan fick man extra brännvin och färskt fläsk från den slaktade grisen. Vid nyår sköt man även några raketer för att fira in det nya året.

Det är svårt att veta vad vår käre Johan Mauritz gjorde på dagarna, bortsett från det arbete som loggboken beskriver att manskapet ständigt uträttade, såsom smälta dricksvatten, hämta drivved, skura och rengöra skeppet, lappa och laga sina kläder, tvätta och snygga sig, hacka is, skotta snö och hugga brandvakar, ha fristående gymnastik eller vapenmönstring, samt bistå vetenskapsmännen i sina arbeten att mäta tidvattnet, genomföra skrapningar av havsbottnen eller medfölja på expeditioner iväg från Mosselbukten. Ibland hade de ju även permission. Vad gjorde en båtsman på sin lediga tid på ett vintermörkt Svalbard? Kjellman berättar om ett rikt utrustat bibliotek med böcker som vandrade runt bland besättningsmännen, förekomsten av både kort- och brädspel och när våren kom berättar han om utomhuslekar såsom skidlöpning, skridskoåkning och jaktturer för både nytta och nöje. Det är möjligt att även båtsmännen deltog i vissa av dessa fritidsaktiviteter, i synnerhet spelandet skulle jag tro. Säkert förundrades Johan Mauritz också över norrskenet och andra naturfenomen de fick bevittna. På trettondagen var det en klar kväll och de fick se månen omgiven av en mångård och några bimånar. Det var en riktigt praktfull syn!

bimånar

Den 30:e januari vändes åter förhoppningar att komma loss ur ismassorna, till förtvivlan och stora svårigheter, när en svår storm blåste upp, som satte skeppen på drift och i stor fara. Gladan började driva mot stranden i vikens botten och man försökte med Polhems hjälp bogsera bort henne, men misslyckas flera gånger pga den hårda blåsten och sjögången. Både i land och ombord gjorde man allt man kunde för att klara situationen om Gladan skulle gå på grund. Hon skrapade i bottnen vid flera tillfällen, men fastnade lyckligtvis inte. Även Onkel Adam hade stora problem eftersom en av dess ankarkättingar gått av. Det var först framemot kvällen när vinden mojnade något, som Polhem lyckades få ut Gladan på djupare vatten, men då drev hon istället själv på grund när en tross råkade fastna i propellern! Förhållandena var fortfarande svåra och det var med all kraft som gick att uppbåda som man kämpade med att lossa den livsviktiga proviant som fanns ombord på Polhem och som inte fick riskera att gå förlorad. Andra gav sitt yttersta för att få loss skeppet från sin svåra belägenhet. Strax efter midnatt steg äntligen tidvattnet och Polhem kom loss och kunde ankra på en mer skyddad plats. Man hade dock inte lyckats frigöra propellern och när det nästa dag blåste upp igen, blev det åter fara å färde. Hade inte ett isband kommit in i viken när det såg som mörkast ut, hade kanske skeppen gått förlorade. Istället var de nu åter fast i isen. Redan dagen därpå var isen så fast att man kunde gå mellan båtarna och land och man kunde nu underrätta varandra om vad som hänt under dessa farofyllda dagar och vilka skador och förluster man lidit. Nu följde en tid av reparationer för att åter få skeppen i sjödugligt skick. De av Gladans småbåtar som gått förlorade i stormen, upphittades i vikens inre del.

Nu började ljuset så sakteliga återvända och att plötsligt se sig själva och varandra i dagsljus var avslöjande. De kände knappt igen de gulbleka, slappa, avmagrade och vilt skäggiga ansikten som de nu såg. Och kläderna var bra mycket fläckigare och skamfilade än vad de varit medvetna om. Med det återvändande solljuset kom även fåglarna och möjligheten att ge sig ut på jakt. Redan i början på februari kunde de äta sina första färska ripor för året. I början av februari öppnades ännu en gång isen upp, men åter en gång satte vädrets makter stopp för avfärd från Mosselbukten. Den senare hälften av februari var den kallaste tiden denna vinter och temperaturen höll sig mellan -30°C och -38°C. Det medförde några frostskador, men inga allvarligare sådana. Den 21:a februari skulle solen gå upp över deras horisont, även om det skulle dröja ytterligare 8 dagar innan den syntes över fjällen. Denna dag hissades flaggor på fartygen och firades. De följande dagarna var det många som trotsade kölden och vandrade upp på de närliggande höjderna för att få en skymt av solskivan. Aldrig tidigare hade de tyckt att solen var så vacker! Den dagen solen verkligen kom över fjälltopparna avstannade allt arbete och alla stod först andäktigt och tittade för att sedan brista ut i alla möjliga glädjeyttringar och sång.

På kvällen den 6:e mars sköts den första och enda isbjörnen vid Mosselbukten och det var en stor tilldragelse. Tidigare var det bara några få som sett en isbjörn under en utfärd, men den här gången var det en som vågat sig ända fram till huset. Dagen efter att björnen skjutits, kom grupp på grupp från de båda skeppen vandrande över isen för att beskåda djuret. Köttet delades i tre delar, mellan de olika fartygens besättningar, för att alla skulle få smaka. Det var mycket välkommet med färskt björnkött efter att, under lång tid, levt på torrt och smaklöst konserverat kött. Det enda var att björnen skrämt vettet ur renen, som slitit sig och sprungit iväg. Som tur var hade den blivit så tam att den snart återvände.

Efter att polarnatten släppte sitt grepp i februari så var det en kort tid av växling mellan dag och natt innan den ständiga polardagen gjorde sitt inträde i april. Många hade varit ständigt trötta och samtidigt haft stora svårigheter att sova under polarnatten och nu kom sömnproblemen tillbaka igen för att det blev för ljust! Men sömnproblemen nu upplevdes inte alls så stora som under polarnatten och dessutom var det ju lätt avhjälpt med gardiner. April månad upptogs annars huvudsakligen av förberedelser inför den stora isfärden mot norr, som tog sin början den 24:e i månaden. Jag ska inte skriva om själva isfärden, eftersom det inte verkar troligt att Johan Mauritz var med på den. Möjligen var han med i det 7 man starka gäng från Gladans besättning som skulle följt med till Sjuöarna för att där nedlägga en proviantdeposition för vidare expeditioner norrut, men som redan efter ett par dagar fick vända om. Släden hade nämligen gått sönder och dessutom hade mannarna drabbats av både frostskador och snöblindhet. Över huvud taget var våra kära Svalbardresenärer inte längre vid särskilt god vigör. De små matransoner man levt med under hela senhösten, vintern och våren började ta ut sin rätt och många drabbades nu av skörbjugg. Dessutom började provianten sina och dessutom bli av allt sämre kvalitet. Särskilt allvarligt var, att de började få brist på viktiga produkter såsom ättika och citronjuice. Hemlängtan började också växa sig starkare, samt oron för de kamrater som gett sig av på isfärden. Kjellman berättar att de vanligaste samtalsämnena vid den här tiden var den ihållande kölden, isen, matbristen, skörbjuggen, faror och ”allehanda vedervärdigheter”. Men det fanns också dagar när solen sken och man kunde sitta på en läig plats i solen och njuta av värmen, snösparvens behagliga vårkvitter och följa sjöfåglarna som svävade över det isbetäckta havet med blicken. Man försökte många gånger jaga för att få färsk föda, men både fåglar och sälar var svåra att få inom skotthåll och det var bara vid enstaka tillfällen man lyckades. Det här var också en tid med hårt arbete att ställa skeppen i ordning efter deras hårda kamp mot stormar och is under vintern.

Den 20:e maj avgick en av forskarna tillsammans med Gladans chef och sju man ur dess besättning på en expedition mot väster. Avsikten var, att över isen försöka nå Norsköarna, för att där kunna nedlägga skriftlig information om expeditionens vistelseort och proviantläge. Man hade ju inte en aning om, huruvida någon där hemma i Sverige visste var de befann sig eller ej. Expeditionen misslyckades dock, eftersom skruvisen var så svår att det var nästan omöjligt att ta sig fram.

Den 23:e maj återkom en del av polarfararna från isfärden norrut. De var alla friska och hade goda underrättelser med sig från den grupp, med Nordenskiöld och Palander i spetsen, som skulle fortsätta vidare. Den 31:a maj var första dagen det året som dygnets medeltemperatur kom över fryspunkten och man kunde nu se den allra första spirande växtligheten.

Ett andra försök att ta sig till Norsköarna påbörjades den 5:e juni. Då hade isen brutit upp utanför Mosselbukten, så att man kunde ta en av de mindre båtarna. Man kom dock inte längre än till Greyhook där man fann två av de norska fångstmännen döda. De hade lämnats kvar för att vakta de infrysta fångstfartygen, när deras övriga kamrater begett sig söderut. Varför de inte sökt hjälp hos den svenska expeditionen var en gåta. På platsen fann de även en skrivelse från norska fångstmän som hade sänts upp från Tromsö för att rädda de båda kvarvarande och deras fartyg. Av skrivelsen framgick att svenskarnas vistelseort var känd i hemlandet och att proviant skulle vara på väg. Därför fanns det nu ingen anledning att ta sig vidare västerut, utan man vände genast tillbaka. Den 6:e juni kom det första fångstfartyget till Mosselbukten, och alla begav sig ut till iskanten för att möta skeppet. Det var jakten Solide från Hammerfest som kom och så fort det angjorde vid isen, var svenskarna ombord och anstormade dess besättning med frågor. Man fick veta att den svenske kungen Karl XV var död och att de flesta av de norska fångstmännen kommit välbehållna hem efter en mycket svår hemresa. Vad som hänt dem som begav sig ner mot Isfjorden för att övervintra där, visste man ännu inget om. Dagen därpå kom två andra fångstskutor från Tromsö. De hade med sig bröd, smör och öl till expeditionen, samt brev och tidningar! Att flera av breven skrivits förra året spelade ingen större roll, de lästes alla med samma glädje. På kvällen den 12:e juni kom den engelska valfångstskutan Diana, som expeditionen mött i augusti vid Norsköarna. Redan då hade dess kapten lovat att komma med ”förfriskningar” till de svenska polarfararna efter övervintringen och det var ett löfte han nu var där för att uppfylla. Han hade med sig färsk potatis, konserverade grönsaker, soppor och konserverat kött av flera slag samt citronjuice, vin, konjak, tobak, mm. Allt lämnades som en gåva till expeditionen och dess tacksamhet var stor! Hur välbehövliga dessa livsmedel var för expeditionen framgår av expeditionsläkarens rapport:

I Juni månad var sjukdomstillståndet sådant, att jag nästan är säker om, att så vida ej engelsmannen Smith behagat till expeditionen förära en mängd förträffliga preserver och färsk potatis jämte andra förfriskningar, det ej aflupit med mindre än ett eller annat dödsfall till.

Inflytandet av dessa förfriskningar var påtagligt. Redan efter en eller annan vecka voro alla på bättringsvägen, en mängd småkrämpor liksom bortblåsta och det anemiska och nedsatta tillstånd, som beherskade de flesta, nästan alldeles försvunnet.”

Däremot tog det svenskarna hårt att få besked om att inget undsättningsfartyg från hemlandet var att vänta. Trots att vårvärmen hade kommit och vindarna varit gynnsamma för islossning, så var isen fortfarande kompakt inne i bukten där skeppen låg. Till slut beslutade Gladans chef v. Krusenstjerna att man skulle såga en kanal i isen, från fartygen ut till det öppna havet. Arbetet med sågandet av kanalen inleddes den 20:e juni och väckte allas engagemang.

Att hvarje sågtag genombröt några tum af det hinder, hvilket stängde fartygen från öppet vatten, detta lifvade manskapet, som, ehuru hårdt medtaget, ej ville veta af någon hvila. Hvarje muskel ansträngdes. Det gälde nu snar frihet och återkost till oroliga anförvandter och vänner. Köld, väta, snöblindhet o. d. betydde numera föga.”

På midsommardagen återkom Palander och hans medföljare från sin nordliga isfärd. De hade långt, tovigt hår, var alldeles mörka av rök, sot och solbränna och hade väl inte lyckats uppnå vad de önskat, men återseendets glädje var stor. På förmiddagen den 29:e hemkom även Nordenskiöld och flertalet deltagare från sin isfärd, de övriga kom något senare. På eftermiddagen samma dag var äntligen isrännan klar och vägen till öppna havet låg fri! En timme senare fälldes de båda fartygens ankare i isfritt hav under jubel. Kl. 8 på kvällen påbörjade Onkel Adam sin hemfärd och tidigt följande morgon bogserades Gladan till sjöss av Polhem, som sedan återvände till Mosselbukten. Den vetenskapliga expeditionen skulle stanna hela juli och göra sina undersökningar på olika platser på Svalbard, men Johan Mauritz och hans kamrater var nu äntligen på väg hem! Hem till sina familjer, hem till Carolina, till hans dotter och min farfars mormor Hilda Sofia och hennes två systrar och till sonen som hunnit bli ett halvår gammal, men som han Johan Mauritz snart skulle få se för första gången!

Innan avresan tog expeditionsläkaren Envall fram sin ”fotografiska apparat” igen och tog bl. a. de här bilderna:

Fotografiet av Gladans besättning är det enda kända fotografiet av Johan Mauritz. Tråkigt bara att vi inte vet vem av alla skäggiga, mörkmuskiga karlar som är han. Att han var just mörk och skäggig vet vi dock från beskrivningen i hans båtsmansrulla. I Gladans loggbok den 15 juni är förresten Johan Mauritz för första och enda gången omnämnd vid namn. Det är vid månadsmönstringen som vi ser att nr 145 Hallén har fått 5 öre uppmuntringspengar för ”visad större ihärdighet och raskhet”.

2015-03-07 11.10.45

Så fort det snabbare ångfartyget Onkel Adam kommer till Tromsö, skickas telegram därifrån till Sverige och den 11 juli kommer de första nyheterna om spetsbergsfararnas öden i en liten notis i Blekingsposten. Där framgår att alla utom två båtsmän har överlevt den långa vintern på Svalbard (en båtsman omkom i en olycka på isen under vårens isfärder), att Onkel Adam sammanträffat med en norsk kapten som funnit alla de 17 norska fångstmännen vid Isfjorden döda, och att både Onkel Adam och Gladan inom kort väntades hem. Den 18:e och 22:a juli var längre artiklar om Spetsbergs-expeditionen införda i samma tidning. Den 12:e juli kom Gladan till Tromsö och den 2:a augusti till Göteborg, där skelettet av ett valfiskhuvud och diverse andra ”zoologiska saker” från expeditionen avlämnades till Göteborgs museum. Den 11:e augusti ankom de hemmahamnen i Karlskrona, men det väntades ytterligare en veckas arbete ombord innan de fick mönstra av den 18:e och åka hem till sina familjer.

Nu lämnar vi Johan Mauritz Gille/ Hallén för den här gången, men detta var ju varken hans första eller sista äventyr till sjöss, så det lär väl finnas anledning att återkomma. För den som inte tycker att detta är en lång nog sommarläsning finns Kjellmans ca 350 sidor långa rapport att läsa på nätet här: Svenska polar-expeditionen år 1872-1873. För den som vill fördjupa sig i de norska fångstmännens mystiska död i Isfjorden finns en hel bok på norska ”Tragedien i Svenskhuset” av Kjell Kjaer och Ulf Aasebø, men även en kortare artikel ur DN från 2008. Om någon skulle vilja ha ytterligare information är man välkommen att höra av sig till mig. Glad sommar önskar jag er nästan exakt 142 år efter att Gladan och Onkel Adam kom loss ur isen på Svalbard!

Skeppar Skutlös på Svalbard, del 1

Fo195581

Det första av Skeppar Skutlös (Johan Mauritzs Halléns) äventyr som jag tänker berätta om är det mest väldokumenterade, nämligen polarexpeditionen till Svalbard 1872-73. Detta var dock inte Johan Mauritz första äventyr till sjöss, faktiskt inte ens hans första polarexpedition!

När detta äventyr ägde rum hade ännu ingen människa satt sin fot på Nordpolen och det vetenskapliga utforskandet av polartrakterna pågick för fullt. Den finlandssvenska vetenskapsmannen och upptäcksresanden Adolf Erik Nordenskiöld hade redan gjort fyra expeditioner till Svalbard och nu ämnade han göra ännu en. Den här expeditionen tänkte han sig skulle gå till de allra nordligaste öarna på Svalbard, nämligen Sjuöarna. Där planerade han bygga upp ett basläger där expeditionen kunde övervintra, för att sedan när solen återkom om våren och isarna fortfarande var tjocka, med hjälp av renar och slädar försöka ta sig så långt norrut som möjligt. Förhoppningen var så klart att bli de första som nådde Nordpolen. Planen var även genomföra en mängd vetenskapliga undersökningar på Svalbard, av geografin, geologin, djurlivet både på land och i havet, samt av norrsken, väderförhållanden, tidvattensvängningar mm.  För att detta skulle gå i lås krävdes mycket utrustning och material och kungen beviljade expeditionen ett generöst bidrag, samt två för ändamålet utrustade och bemannade fartyg, ångbåten Polhem och briggen Gladan. Detta visade sig dock inte tillräckligt utan expeditionen måste hyra in ytterligare ett transportfartyg, nämligen ångbåten Onkel Adam från Göteborg. Ombord på Polhem reste själva expeditionens deltagare och detta skepp skulle stanna kvar på Svalbard under hela övervintringen. De andra två skeppen var endast ämnade att transportera upp boningshuset, renmossa, renar, kol mm, och skulle så snart de avlämnat sin last återvända redan under sensommaren 1872. Så här skrev Blekings-posten den 9:e augusti 1872:

Blekingsposten 9 aug 1872

Det var som en av tio båtsmän ombord på Gladan som Johan Mauritz kom med. Han var då 29 år gammal, hade varit båtsman i elva år, gift med Carolina i åtta år, hade tre små döttrar där hemma och ett fjärde barn på väg. Ombord på skeppet fanns även fartygets chef von Krusenstjerna, officeren von Holten, en styrman, en skeppare, en timmerman, sex matroser och fyra ljungmän, alltså sammanlagt 25 man.

Gladan avseglade från Karlskrona den 17 juni 1872, för att efter några dagars stopp för lastning i såväl Köpenhamn som Göteborg, den 3 juli styra kosan norrut. I början hade Gladan och Polhem sällskap och Gladan kunde få bogseringshjälp in och ut ur hamnar, för att slippa invänta rätt vindar. Men så snart de lämnat Bohusläns skärgård och kommit ut på öppet hav, satte Gladan segel och skeppen skiljdes åt. Som båtsman ombord på en brigg som Gladan var det ett ständigt sjå med att sätta olika segel och beslå (ta ner) dem igen, beroende på vindarna. Ibland gjordes det även som övning, för att få mannarna bättre samspelta. Det var också viktigt med renligheten och ordningen ombord, så det var ett väldigt skurande, putsande, tvättande, lappande och lagande, allt nogsamt antecknat i skeppets loggbok. Ibland hade man även exercis med vapen. Så här kan en typisk sida i loggboken se ut under segling på öppet hav:

Gladan seglade direkt till Svalbard, medan det snabbare ångfartyget Polhem med expeditionsdeltagarna ombord gjorde flera stopp på vägen. Därför vet jag inte om Gladan gick lika nära land som Polhem och om deras besättningar hade liknande upplevelser, men så här beskrev i alla fall expeditionens botanist Kjellman färden förbi Nordnorge:

Aldrig tröttnade vi att med förtjusning betrakta de höga, mångformade bergen, hvilkas toppar omgåfvos af ett mjukt dimhölje eller kröntes af ett i solljuset glittrande snötäcke, de mellan dessa liggande, i sommarens hela fägring strålande dalarne, de leende, öfverallt inskjutande fjordarne, de täcka fisklägena, de på afstånd framskymtande isbräerna, den vida hafsytan, lifvad av delfinskarors muntra lek och i alla riktningar genomkorsad af hundratals större och mindtre fiskebåtar.”

Den 25:e juli ankom Gladan till Advent Bay (Adventfjorden) på Svalbard där de efter tre dagars väntan åter sammanstrålade med skeppet Polhem och dess besättning. Att få landpermission på det vackra men ödsliga Svalbard måste varit väldigt annorlunda mot de livliga hamnar där sjömännen var vana vid att få gå i land. Vad gjorde de? Vandrade upp på något berg och tittade på utsikten? Plockade stenar som souvenirer? Tittade på sjöfåglar som de aldrig tidigare skådat? Jag tänker mig att det måste varit storartade naturupplevelser, men att de råbarkade sjömännen nog ändå var lite mer återhållsamma i sina känsloyttringar än de ohöljt nyfikna, entusiastiska och energiska forskarna.

Svalbard karta

Här ovan är en översiktskarta över Svalbard. Om du klickar på den kommer du direkt till en zoombar karta där du enkelt kan söka efter olika platsnamn i sökrutan i det övre vänstra hörnet på sidan. Det finns också en funktion där man kan klicka på en liten kamera i navigationsrutan, sedan zooma in en plats och då få se fotografier därifrån.

I Adventfjorden blev det äventyrligt värre när Polhem, på väg ut ur fjorden för att undersöka andra delar av Isfjorden, råkade gå på grund på en sandbank. Då ebben precis börjat, insåg de snabbt att det skulle bli mycket värre innan det fanns möjligheter ett komma loss och att åtgärder måste vidtas skyndsamt för att rädda skeppet från skador. Med en liten båt skickade man efter hjälp från Gladan och det dröjde inte lång stund innan delar av deras besättning kom till undsättning i briggens största båt, kallad barkassen. De hade med sig en mängd spiror för att stötta Polhem, så att skeppet inte skulle välta på sandbanken. Strax därpå började man lossa en del av lasten, som lades upp på den närmast belägna stranden. Förutom Gladans besättning, så kom även några norska fångstmän, som låg med sin fångstskuta i närheten, skyndande med hjälp så fort de kunde. När de alla gjort vad som var möjligt för att skydda Polhem, började de norska fångstmännen underhålla med berättelser om sitt hårda och farofyllda liv, under den långa väntan som följde innan tidvattnet vände och man med gemensamma ansträngningar kunde få loss Polhem igen. Som tur var hade vädret varit alldeles lugnt och stilla under hela den här tiden och när det bara några timmar senare blåste upp och började gå hög sjö, då insåg alla hur illa det kunde ha gått!

Expeditionen stannade några dagar i Adventfjorden, för att forskarna ska kunna ge sig ut på diverse exkursioner till angränsande fjordar. Dagen efter Polhems grundstötning utlystes till vilodag, så att de hårt prövade besättningarna skulle få möjlighet att återhämta sig. Därmed inte sagt att det var en händelselös dag. Så här beskrev Kjellman den:

På eftermiddagen förde Envall i land sin fotografiska attiralj och fotograferade fartygen och vikens vackra omgifningar. Åtskilliga af Polhems och Gladans besättning sökte förvärfva sig insigt eller ådagalägga redan vunnen skicklighet i skjutkonsten. Skott på skott hördes, och en och annan mås, tejst och tärna fälldes.”

Även några vildrenar lyckades man skjuta där i Adventfjorden och den 29:e juli stod det i loggboken att besättningen på Gladan ”erhållit förfriskning af Rehn kött till middagen”. Den 2:a augusti lämnade expeditionen Adventfjorden och begav sig till den mer västligt belägna Green Harbour (Grønfjorden), varifrån forskarna ville besöka den geologiskt intressanta Kap Staratschin (Kapp Starostin) och där insamla spännande växtfossiler. Innan skeppen därifrån styrde norrut fick man möjlighet att sända brev med det svenska handelsångfartyget Mimer som skulle till Tromsö. När dessa brev sedermera ankom Sverige publicerades följande artikel i Blekings-Posten den 30:e augusti. Det kom att bli det sista man hörde från fartygen under mycket lång tid.

Blekingsposten 30 aug 1972

Efter att ha lämnat breven till Mimer så begav sig skeppen norrut genom Forelandsfjorden (Forlandsundet), där Polhem fick bogsera Gladan. Den vägen valdes för att undvika den hårda sjön ute på det öppna havet, men det var ingalunda en riskfri väg att ta. Så här skrev Kjellman:

Med spändt intresse följa vi alla passagen af det farligaste och svåraste stället, der farleden utgöres af en mycket trång, ett par famnar djup ränna mellan tvenne hvarandra mötande sandbankar. Sakta framskredo båda fartygen, under det lodskotten följde tätt på hvarandra. Allt lägre blef det tal, som utropades af dem, hvilka ombesörjde lodningen, allt tydligare skönjdes på fartygens båda sidor den ljusa sandbottnen. Några få alnar mera åt venster eller höger och Polhem och Gladan skulle hafva törnat. Allt går väl. Snart blir djupet större, och farten ökas. På aftonen den 5:e Aug. voro vi på höjden af Forelandets nordligaste udde. Gladan lemnades då åt sina egna hjelpmedel och var efter en stunds förlopp utom synhåll. Det blåste redan nu hårdt och gick hög sjö, men längre fram på qvällen växte blåsten till half storm från norr, till följd hvaraf eldarne i maskinen måste släckas, segel tillsättas och Polhem lägga bi. Natten blef obehaglig.

Några dagar senare, den 8:e augusti när de befann sig utanför Fair Haven och Norsköarna vid Svalbards nordvästra utpost, fortsatte han:

Gladan togs åter i släptåg, och med kurs på Parry-ön (en av Sjuöarna) började vi intränga i drifisen. Denna var ännu gles och lade under ett par timmar inga hinder i vägen för vår färd. Visserligen gick det ej alltid rakt mot vårt mål, utan fast mer i hundrade svängar och krokar, men vi närmade oss dock allt jämt NO. Scenen omkring oss var i hög grad fängslande. De klara, glänsande vattenytorna, hvilka återspeglade de väldiga isstyckenas vexlande, bisarra former, de talrika skaror af livliga rottges och tejstar, som muntert svärmade omkring oss, de snöhvita ismåsarne, som här och der syntes hvila på de mörka vattenspeglarne, de större och mindre sälar, som lågo makligt utsträckta på isfälten eller simmade nyfiket i fartygens närhet, den öfver det isfyllda hafvet lägrade lätta dimman, genom hvilken solen med dämpadt sken framlyste, – detta allt bildade i förening en tafla, som lifligt måste anslå hvar och en, men framför allt den, inför hvilken den för första gången låg upprullad.

Ivory gulls on sea ice in Arctic Ocean above 81-degrees North

Efter hand blev isen tätare och framträngandet allt svårare. För att komma fram måste Polhem ibland försöka tränga undan större isflak vilket gjorde att dess fart då hejdades. Gladan, som inte mötte några hinder fortsatte däremot i Polhems kölvatten som om inget hade hänt. Ibland lyckades man skickligt navigera undan för att undvika sammanstötning, men ibland brakade Gladan rakt in i Polhem så att dess räcke kröktes, soffor söndersplittrades och överbyggnaden knakade i sina fogar. Till slut visade det sig omöjligt att komma vidare. Mot norr, öster  och söder låg isen tätt packad och dessutom hade en tät dimma dragit in som hindrade sikten. De beslöt att ankra i isen tills dimman skingrades och roade sig under tiden med att jaga ismåsar, kasta snöboll, dricka punsch och genomföra vetenskapliga observationer . Enligt Gladans loggbok kan vi dock sluta oss till att vår båtsman Johan Mauritz mer sannolikt ”roade” sig med att släpa korgar med kol från Gladan till Polhem. 220 st korgar kol fördes nämligen över mellan skeppen medan de låg ankrade i isen. När dimman så småningom lättade visade det sig att isen låg så tätt packad att det skulle vara omöjligt att komma vidare. Möjligen skulle det kunna vara bättre förhållanden söder ut, närmare land, men dessa förhoppningar skingrades efter att de sammanträffat med ett norskt fångstfartyg som gav den nedslående upplysningen att det norr om Spetsbergen rådde de svåraste isförhållanden som varit på många år. Det norska fartyget hade själv legat instängt i isen i tre veckor och att ta sig längre nordöst ut ansåg de vara helt omöjligt.

Efter det beskedet återvände Polhem och Gladan till Fair Haven och ankrade i närheten av Norsköns västra udde. De ankom dit på kvällen den 9:e augusti och skulle bli kvar där ända till den 1:a september i väntan på att gynnsamma vindar skulle driva bort ismassorna och öppna upp en väg åt öster. Men att de väntade på bättre vindar betydde inte att de var sysslolösa, för sysslolöshet var inget för flottans män och inte heller något för de energiska vetenskapsmän som deltog i expeditionen. Nej, de senare tog tillvara varje ögonblick att utföra undersökningar och observationer i omgivningarna och ombord på Gladan rådde det ständig aktivitet med fortsatt lossning av stenkol till Polhem, städning, skurning, tvätt… ja listan kunde göras lång, men någon enstaka landpermission fick även besättningen på Gladan under tiden vid Norsköarna.

Inre Norskön

Inre Norskön

På kvällen den 13:e augusti fick de syn på ett ångfartyg som kom söderifrån. Det var expeditionens hyrda handelsångfartyg Onkel Adam som nu kommit från Göteborg för att söka upp expeditionen. Så fort de ankrat i närheten av de andra skeppen anstormades kaptenen med frågor om nyheter hemifrån och brev och tidningar mottogs med stor glädje. Onkel Adams last utgjordes annars av stenkol, renmossa, tre grisar, några höns och de 40 renar som var avsedda att dra slädar under vårens isfärder norrut. Med följde också fyra norska samer som skulle ha till uppgift att sköta renarna, samt två renhundar. Nu när expeditionens alla tre skepp var samlade beslöt man att göra ett nytt försök att ta sig österut, men den här gången kom man inte ens så långt som den förra innan man blev tvungna att vända tillbaka. Istället fick man släppa ut renarna på den inre Norskön för att de skulle få komma ut och röra på sig efter den långa sjöresan. Det var ett arbete som tog flera dagar i anspråk och där Gladans besättning fick rycka in och hjälpa till, eftersom Onkel Adam inte kunde gå så nära land, utan man var tvungna att lyfta ner renarna i mindre båtar och så ro dem till ön. Dessutom skulle så mycket som möjligt av Onkel Adams last flyttas över till Gladan och Polhem, eftersom Onkel Adam sedan skulle vända tillbaka ner till Isfjorden, för att där upphämta de varor som Mimer hade lovat att ta dit från Tromsö åt expeditionen. En annan syssla, som Gladans besättning fick ägna mycket tid åt, var att hämta friskt vatten från land. Några fick även följa med vetenskapsmännen på lite längre turer, till närliggande platser som skulle utforskas.

Efter ytterligare ett försök att ta sig österut och efter att ha bytt ankringsplats till ett mer skyddat läge på fastlandet, så kom till slut den dag då man beslutade att det var dags att bryta upp och ta sig öster ut, trots att isläget bara marginellt förbättrats och trots att Onkel Adam av någon anledning blivit försenad och ännu inte återkommit från Isfjorden. Expeditionens ledare insåg, att man sannolikt inte skulle kunna ta sig direkt till Sjuöarna, men ville ändå försöka komma närmare och till en plats där man bättre skulle kunna utnyttja en positiv förändring av isläget. Renarna, samerna som vaktade dem, samt löjtnant Holten och fyra man av Gladans besättning lämnades kvar för att senare upphämtas av Onkel Adam. Man lämnade även kvar en större båt åt dem för den händelse att Onkel Adam inte skulle komma inom fastställd tid. På eftermiddagen den 1:a september var man så slutligen klara att ge sig av öster ut igen. Polhem tog Gladan på släp, men snart omsveptes de av en ogenomtränglig, tät dimma som tvingade dem att ankra vid ett större isfält. De fick vänta i tolv timmar innan dimman skingrades så att de kunde fortsätta sin färd. De kom så långt som till Lågøya innan isen gjorde att det tog stopp. Isen de mötte där var så tjock och sammanhängande att de förstod att den skulle stå emot många stormar och inte skulle bryta upp inom rimlig tid. Säsongen var ju redan långt gången och nu förstod man att man måste överge planen att nå Sjuöarna och istället hitta en sydligare plats, för att där bygga upp huset och göra sig klara för övervintringen. De fick passera flera isfyllda vikar innan de till slut fann Mosselbay (Mosselbukta) vid Wijdefjordens mynning.

Mosselbay

De anlände till Mosselbay tidigt på morgonen den 3:e september, en morgon som strålade av sol från en molnfri himmel. Vattnet var spegelblankt och flockar av olika sjöfåglar livade upp de vackra scenerierna. Viken låg förvisso öppen mot havet, men i dess inre delar fanns några små skär som kunde tjäna som skydd för skeppen. Man hittade även en lämplig byggnadstomt för huset på vikens östra sida, som var jämn, höglänt, torr och grusig och där Polhem utan problem kunde gå nära stranden. Man påbörjade genast lossningsarbetena. Kjellman beskriver det så här:

Lossningen bedrifves med största ifver. Dagen om arbetar sig den ena båten efter den andra, nedlastad ända till kanten, mödosamt i land. På stranden hopas en oredig massa af byggnadsvirke, tunnor och lårar i alla storlekar. Några man äro sysselsatta med att bringa reda och ordning i detta kaos. Af dem föres virket upp på öns högsta del, der huset skall ligga, sorteras och ordnas.

Redan dagen efter ankomsten till Mosselbay fick Gladans timmerman och tre av båtsmännen gå i land för att vara behjälpliga vid husbygget. Detta arbete leddes av Polhems timmermän och några av Polhems båtsmän var också med i arbetet. Det skulle bli ett stadigt och tämligen rymligt hus där hela Polhems besättning skulle kunna leva och arbeta bekvämt under den stundande, långa vintern. Även tre observatorier uppfördes omkring boningshuset. I arbetena tog man tillvara båtsmännens hantverksskicklighet, eftersom det bland dem fanns både skräddare, skomakare, snickare murare m.fl. Bland dessa ”m.fl.” får vi väl tänka in vår Johan Mauritz, som var smedslärling innan han blev båtsman.

Huset Polhem

Nu undrar kanske någon var Onkel Adam och de vid Norsköarna kvarlämnade samerna, renarna och fem besättningsmännen från Gladan blivit av? Vi låter återigen Kjellman berätta:

Ifrigt längtade vi, att Onkel Adam skulle anlända, och vår väntan blef ej långvarig, ty redan den 6:te September fingo vi sigte på detta fartyg utanför Mosselbay, styrande kurs mot öster. På alla lämpliga och olämpliga, ja, rent af komiska sätt sökte vi underrätta dess besättning om vår vistelseort och hade inom kort den förnöjelsen att se Onkel Adam styra in i Mosselbay och ankra i närheten av Polhem. Allt väl om bord. Intet väntadt saknades. Åtskilliga rariteter medfördes, bland hvilka vi framför andra vilja nämna knappast en månad gamla tidningar, potatis, färsk för året, och några stycken nyss i Isfjorden fångade laxar.

Anledningen till att de blivit försenade var att Mimer ännu inte kommit till Isfjorden då Onkel Adam anlände dit, utan att det dröjde flera dagar. Kaptenen för Onkel Adam kunde också meddela att den koloni som skulle övervintrat vid Kap Thordsen vid Isfjorden, av ”vissa oförutsedda omständigheter”, känt sig tvungna att avbryta hela företaget och återvända till Norge och Sverige. Deras boningshus var redan fullständigt uppfört, inrett och delvis möblerat och en del av matförrådet, stenkol, virke, mm hade lämnats kvar. Allt manskap hade dock begett sig söderut med Mimer och ytterligare ett skepp, i samma stund som Onkel Adam återvände norrut. Eftersom Onkel Adams kapten känt oro inför att kanske bli infrusen i isen och därmed riskera att tvingas övervintra på Svalbard, så hade han köpt på sig en betydlig mängd proviant och hela medicinförrådet från den nordiska expedition som beslutat lämna Svalbard.

Efter Onkel Adams ankomst blev det en ännu mer febril aktivitet i Mosselbay. Onkel Adams last skulle också lossas och däribland de 38 renarna (två hade dött i olyckor vid Norsköarna). Eftersom det under hela dessa två veckor, som som alla lossnings- och byggnadsarbeten tog, var ett alldeles strålande väder, så gick arbetena framåt med god fart och humöret var på topp. När dagen för avsked närmade sig, förde båtarna inte längre gods med sig in till stranden utan stenar tillbaka ut till skeppen att användas som ballast. Dagen om flammade dessutom en stockeld vid stranden, för att smälta söttvattensis till att fylla på skeppens förråd av färskt vatten inför hemresan. Söndagen den 15:e september var allt klart och det beslutades att Gladan och Onkel Adam skulle avgå morgonen därpå. Eftersom alla arbetat så hårt ända sedan ankomsten till Mosselbay avsattes söndagskvällen till vila. En av forskarna, biologen Kjellman, samt fem personer ur Polhems besättning skulle följa med Gladan tillbaka till Sverige, så de bar ombord sina tillhörigheter och fick sig anvisat var sin kojplats. På kvällen blev det fest för forskarna och de tre skeppens chefer och befäl ombord på Polhem. Det tillagades en så god måltid som det gick att uppbringa på en så här avlägsen plats på jorden och det hölls många tal med varma och hjärtliga tack och välgångsönskningar till så väl övervintrarna som hemvändarna. Alla var uppfyllda av de bästa förväntningar på framtiden.

Men så sent på natten började det blåsa upp till storm… Fortsättning följer.

 

Vem var Skeppar Skutlös?

När jag började blogga berättade jag att det fanns flera olösta mysterier på min farfars sida av släkten, eller kanske snarare spridda glimtar av minnen i ett stort hav av glömska. Ett sådant mysterium eller minnesglimt var en ”Skeppar Skutlös” som min farfar mindes att hans mor pratat om. Men det var väl egentligen bara ”namnet” som fastnat, vem han var eller vad han hade gjort var det ingen som längre kunde minnas. Kunde det varit min farfars mormors första make, som varit sjökapten från Mörbylånga? Eller kunde det varit hennes far Johan Mauritz som varit båtsman? Utifrån den information som fanns att få i kyrkböckerna var det inget som stack ut och kunde ge en fingervisning om varför någon av dem skulle kunnat få ett sådant spännande smeknamn. Min farfars mormor Hilda var bara gift med sjökaptenen i tre år innan han dog och hennes far, båtsmannen Johan Mauritz verkade mest ha hållit till på sitt torp och avlat en massa barn. Det var i alla fall intrycket jag fick. Jag släppte så småningom frågan och ägnade mig åt annat.

Men så en dag skulle vi med min släktforskningskurs göra studiebesök på Krigsarkivet här i Stockholm. Jag tog med en lista över de soldater jag hade bland mina förfäder och bland dem fanns ju båtsmannen Johan Mauritz, han som från början hette Gille i efternamn, men som båtsman fick namnet Hallén. Jag blev uppmanad att leta fram hans båtsmansrulla i datorn på arkivet och efter lite pyssel med att reda ut vilket kompani han tillhörde (Södra Möre) så var det sedan inte så svårt att hitta själva rullan. Båtsmansrullor är häften, där man under hela båtsmannens tjänstgöringstid gjorde anteckningar om hans tjänstgöring, betyg, mm. Om ni klickar på bilderna nedan, kan ni få se hela hans båtsmansrulla och läsa beskrivningar av hur han såg ut, vilka skepp han seglat med och när och mycket annat. Jag har bara hoppat över de sidor som inte hade några anteckningar alls.

När jag visade mitt fynd för mina kurskamrater, så var det en man som tidigare jobbat på Etnografiska muséet, som reagerade på skeppsnamnen Vanadis och Gladan och sa att de varit ute på spännande äventyr. Det måste du kolla upp sa han! Sagt och gjort, jag har nu googlat och läst, besökt sjöhistoriska muséet och krigsarkivet flera gånger och insett att Johan Mauritz varit ute på fantastiska äventyr! När det gick upp för mig att han seglat runt i Medelhavet flera gånger, att han varit med på två polarexpeditioner och att han fått träffa på både svenska och utländska kungligheter, då stod det klart för mig att han så klart måste varit Skeppar Skutlös. Jag ser framför mig hur han på äldre dagar satt i sin stuga framför brasan och på kvällarna berättade för sina barn och barnbarn om palmer och exotiska frukter, om människor med mörk hy och svart, krulligt hår, om svåra stormar och umbäranden, om isberg som glittrar i solen och delfiner som hoppar i vattnet utmed båten, om skräcken när de inser att de är infrusna på Svalbard och kommer behöva tillbringa hela vintern där, om främmande språk och oändliga oceaner… Åh, vad jag önskar att jag fått sitta där i stugan och fått lyssna tillsammans med hans barn och barnbarn! Men jag ska göra mitt bästa att föra hans berättelse vidare utifrån det jag lyckats forska fram. Det kommer bli flera inlägg – var så säkra!

Och tänk vad fint det är med internet ändå – en annan släktforskare som råkat trilla över min blogg, råkar bo alldeles nära torpet där Johan Mauritz satt och berättade och han har varit generös nog att gå ut och fotografera det åt mig. Så nu kan ni få se torpet Torstedal i Agebo, Madesjö, där Johan Mauritz bodde med sin familj!

Berättelsen om det ”faseliga” rånmordet på Bänö 1748

Kommer ni ihåg min mormors morfar Daniel Wilhelm Öfverström? Han som var sjöman och sedan byggmästare på Åland kring sekelskiftet 18-1900-talet. Om vi går ännu längre tillbaka i historien, närmare bestämt ett par hundra år från hans födelse hamnar vi hos hans farfars mormors farfar Mats Markusson på Bänö som tillhör Föglö i sydöstra Åland. Mats föddes 1686 i Sottunga, tvärs över fjärden från Bänö som son till Markus Markusson och Kerstin Persdotter. Han dog på Bänö år 1755 i en ålder av 69 år. Han var gift två gånger. Först med Sara Månsdotter som han fick nio barn tillsammans med. Av dessa vet vi att tre dog i späd ålder, en dog bara sju år gammal, en vet vi inte något om och fyra kom att bli vuxna och bilda egna familjer. Själv härstammar jag från sonen Daniel som flyttade till Föglös största by Sonboda i början av 1740-talet, gifte sig med Margareta Andersdotter och bildade familj. I maj år 1742 dog Mats hustru Sara och precis i slutet av samma år gifte han om sig med Kerstin Nilsdotter, men de var då för gamla för att få några barn tillsammans.

När den otäcka händelsen som ni snart ska få läsa om ägde rum så var de barn som fortfarande levde alla vuxna. På Bänö bodde det bara en familj och det var Mats Markussons familj. Den bestod vid tillfället av Mats och hans hustru Kerstin, sonen Karl och hans hustru Brita, yngsta dottern Valborg som ännu inte gift sig och Mats syster Kerstin som blivit änka samma vår som Sara dog.  Dessutom fanns tjänstefolk på gården. Dottern Valborg var på resa i Stockholm när morden inträffade. Var Mats Markussons hustru och sonen Karl var är inte känt.

Först bara får ni en liten karta så att ni kan se var Bänö ligger. Det är ön markerad med ett rött kryss. (Klicka på bilden om du vill se den större)

Karta Föglö

Det är journalisten, författaren och släktforskaren Håkan Skogsjö som berättar för oss:

– God afton, har ni brännvin att sälja?
Tre gråklädda män har just stigit in i den lilla bondstugan på den ensliga holmen Bänö i Föglö socken pingstdagen 1748. Den längste står mitt på golvet.
– Nej, svarar 18-åriga pigan Karin.
Det är upptakten till det mest brutala rånmord man känner till på Åland.

Vi skriver söndagen den 22 maj 1748, pingstdagen. Bonden Mats Markusson, hans syster Kerstin och sonhustrun Brita är på väg hem med båten från gudstjänsten i Föglö kyrka. Klockan är sex på kvällen när de lägger till nere vid stranden på Bänö. De har varit borta hela dagen. Kyrkvägen är lång, en och en kvarts mil. Mats Markusson förtöjer båten.
– Gå ni före, säger han till kvinnorna, men hinner ändå sedan ifatt dem på vägen upp mot gården. Familjen bor ensam på Bänö, där finns bara ett hemman.

»Mor, hur står det till»

I portgången till gården hittar de gamla änkan Valborg. Hon ligger på marken, alldeles blodig. Har hon fallit och slagit sig?
– Mor, hur står det till med er? ropar Mats förskräckt.
Hon svarar inte. Han rusar vidare mot stugan där han möter sonhustrun Brita som gått andra vägen. Hon har funnit stugdörren öppen, en matkista vid sängen uppslagen och under bordet ligger 14-åriga tjänsteflickan Anna Stina Boberg badande i blod. Död. Det är skymning, det är fruktan, det är skräck.

Vad är det som har hänt? Var är Kajsa? Och var är Mats? Vilka illgärningsmän har hemsökt gården medan de varit i kyrkan? Finns de kvar på holmen? Dörren till den norra boden står också öppen…

De tre flyr ner till stranden, lägger ut båten och seglar mot grannbyn Ulversö. Dit är det bara en kvarts mil. De sammankallar folk som följer dem tillbaka till Bänö. Sent på kvällen – det är nermörkt nu – börjar ett 10-tal personer söka igenom gården. Sätesstugan, östra stugan, norra boden och härbret. Det blir en fasansfull natt.

Nerstänkt med blod

60-åriga änkan Valborg ligger kvar på marken med blodigt ansikte och blodiga kläder, till och med husväggen intill är nerstänkt med blod. Hon bor egentligen inte i Bänö utan i Torsholma i Brändö socken, men har vistats i Bänö tillfälligt som hjälp vid notdragningen. Tomas Henriksson och Olof Olofsson från Överö och änkans son Erik bär in henne i stugan och lägger henne på en säng. Det är då man märker att hon inte är död, utan andas svagt. Hon har ett hål i huvudet, som är lika stort som bredden av två fingrar, och de som sköter om henne kan se hjärnan genom hålet.

Tjänsteflickan Anna Stina Boberg från Stockholm ligger död under bordet i sätesstugan, den västra stugan på gården. Allt tyder på att hon suttit och läst en andlig visa vid bordets norra ände när hon blivit överfallen, att hon försökt krypa undan sin mördare men fallit död ner vid bordets södra ända. Blodet har runnit från bordet mot dörren. Spåren visar att en liten gris efteråt kommit in genom den öppna stugdörren, lagt sig vid hennes arm och slickat i sig av blodet. Hon måste ha blivit slagen med en oerhörd kraft. Blodet hade stänkt upp på fönsterkarmar och runt väggarna i rummet.

I den norra boden hittas 15-åriga tjänstedrängen Mats Andersson ihjälslagen i sin säng på samma bestialiska vis. Han hade natten till pingstdagen varit med båt till grannsocknen Sottunga och orkade inte följa med till kyrkan. Han la sig i boden och somnade med handen under den vänstra kinden. Han vaknade aldrig. Mördaren kom in i boden och drev en yxhammare med full kraft ner i högre tinningen på honom. Slaget var så våldsamt att tänderna både i över- och underkäken pressades ut ur munnen. Blodet hade forsat ur näsan och munnen och stelnat som en stor svamp i ansiktet på den unga drängen.

Huvudskålen är kluven

Men var finns 18-åriga pigan Kajsa Eriksdotter. Hade hon lyckats fly till skogen? När de söker vidare i mörkret finner de blod också vid dörren till den östra stugan. Nyckeln till låset är avbruten. Drängen Karl Klemensson bryter upp dörren. Han anar att han ska hitta Kajsa ihjälslagen där inne. Hon finns mycket riktigt i stugan. Men vid liv.

Hon ligger i sängen med en pajrock över sig och en halsduk virad om huvudet, helt nerblodad. Också här finns blod på golvet, både intill bordet och invid spiseln och dörren. Kajsas mor, änkan Kerstin, får hjälp av två pigor som följt med från Ulversö att flytta Kajsa till sätesstugan och sedan tvätta henne.
– Herre Gud, huru de hava slagit mig i dag. Gud, löna dem, som de slagit mig!
Hennes huvudskål är kluven från pannan till nacken och delvis krossad. Under vänster öga har hon ett trekantigt sår som inte vill sluta att blöda. Ibland yrar hon, ibland talar hon sammanhängande.

Tre gråklädda karlar

Hon berättar att hon legat och vilat på en bänk, men stigit upp när tre gråklädda karlar kommit in i stugan och hälsat god afton. Den längste av dem ställde sig mitt på golvet och begärde att få köpa brännvin.
– Nej, något brännvin finns inte, svarade Kajsa.
Sedan hade de slagit henne och Anna Stina med stakar, som karlarna hela tiden haft i händerna.
– Jag stod på knä för dem och bad dem skona mitt liv.
Det hjälpte till slut. En av karlarna hade burit in henne i stugan, lagt pajrocken över henne och bundit halsduken kring hennes huvud.

Kajsa lever till klockan 8 på morgonen dagen därpå. Gamla änkan Valborg från Torsholma lever ytterligare ett par dagar. Hon dör utan att ha kunnat säga ett enda ord om vad som hände på Bänö pingstdagen 1748. Spåren på gården visar tydligt att det rör sig om ett rånmord. Dörrar är uppbrutna, kistor öppnade och värdesaker borta. Listan över vad de tre gråklädda karlarna tagit med sig är lång. Guld- och silverföremål (ringar, skedar och tumlare), reda pengar (både plåtar och silvermynt), mat (brödkakor, smör, en liten skinka, ett stycke ost och 3 stop brännvin), vapen (3 bössor, krut och hagel), verktyg (yxor och knivar) samt slutligen en gryta.

Till Åland med kronojakt

Det dröjer inte mer än några veckor innan illgärningsmännen kan gripas. Det sker i Stockholm. Hur man kom dem på spåren vet vi inte. Båtsmännen Henrik Falk från Lumparland på Åland och Christian Benner och Per Algot Holm från Sund, också det på Åland, ställs först inför rätta vid Kungliga Amiralitetsunderrätten i Stockholm, där de erkänner morden. I mitten av juni förs de till Åland ombord på kronojakten Postillos av kronoöverskepparen Mattias Lustig. Med sig ombord har han också en del av stöldgodset och en skrivelse från justitiekanslern (som vid denna tid också fungerade som riksåklagare) riktad till häradshövdingen på Åland, Anifas Parment.
– Så snart missdådarna anländer till Åland bör de ställas inför rätta, manar justitiekanslern.

Anifas Parment får skrivelsen i sin hand den 3 juli, och två dagar senare hålls den första av flera rättegångar mot de tre båtsmännen. Den 5 juli ställs Christian Benner och Per Algot Holm till svars på Kastelholms kungsgård för två stölder som begåtts på hemmanet Lövvik i Sund. Samma dag åtalas alla tre för att de natten mellan den 21 och 22 maj rymt från två arrestkamrar på Kastelholms slott, i den ena hade Holm suttit och i den andra Benner och Falk. De senare hade lyckats gräva sig ur arresten. Rånmorden i Bänö skedde således första dagen i frihet.

Nästa rättegång hålls i Lumpo by i Lumparland den 7 juli. Där åtalas Falk för inbrott och stöld hos änkan Margareta Henriksdotter och hennes son Johan Mattsson i Lumpo natten mellan den 26 och 27 januari 1748. Utgången av dessa rättegångar har förstås ingen betydelse för båtsmännen. Vid den fjärde och sista ska de ända dömas till döden.

Åter till mordplatsen

Fredagen den 8 juli har Anifas Parment och de tre gripna mördarna anlänt till platsen för morden sex veckor tidigare, enstaka hemmanet Bänö i Föglö socken. Där finns också kronolänsmannen Petter Ljungberg, som sannolikt fungerar som åklagare, den tolv man starka nämnden och nio vittnen. Säkert har många nyfikna föglöbor också sökt sig till Bänö denna högsommardag för att få en skymt att Falk och hans båda kumpaner.

Först hörs målsägaren, bonden och dagens värd Mats Markusson, därefter hans syster och sonhustru. Det var de som gjorde den fasansfulla upptäckten. Sedan träder en efter en av dem som följde med från Ulversö den första natten fram och avlägger sina vittnesmål.
– Ett gruveligt mord, säger bonden Tomas Henriksson från Överö som besiktigat alla liken.

Efterhand blir det allt mer uppenbart att den drivande av de tre båtsmännen är Henrik Falk från Lumparland. Han erkänner att det är han som föreslagit att de ska slå ihjäl var sin kvinna i gården. De båda andra accepterade överenskommelsen. När de gick in i stugan hade Falk ett fyrkantigt, vasst björkträ i handen, ungefär 70 centimeter långt och 5 centimeter i diameter. Han tvekade aldrig utan slog för att döda sitt offer, först med en sten och sedan med trästycket. Anna Stina Boberg, som just läst en andlig visa, hade inte chans.

Benner och Holm var mindre beslutsamma. Visserligen gav sig Benner på pigan Kajsa och slog henne ett par gånger med en kalksten så att hon föll omkull, men hon kom på benen och lyckades fly undan. Men Falk hann i fatt henne på tröskeln till den östra stugan och krossade hennes huvud med sitt björkträ. Holm gav sig på den gamla notdragargumman med en sten och slog henne i huvudet så att hon började blöda och föll omkull. Också här fick Falk komma och ge henne nådastöten med sitt vassa trä.
– För att hon inte skulle pinas, förklarade han.
Slutligen hade Falk hittat tjänstedrängen Mats sovande i boden och med ett eller två slag med yxhammaren krossat huvudet på honom.

Falk förklarar självmant

Falk tar flera gånger under rättegången till orda för att förklara och lägga till rätta vittnenas berättelser. Han gör det utan att någon frågar.

– Anna Stina Boberg satt vid norra ändan av bordet när jag slog ihjäl henne, bekräftar han när ett vittne spekulerar i hur mordet sannolikt gick till. Och han kompletterar den ihjälslagna pigan Kajsas berättelse om vad som hände när de kom in i stugan och inte fick något brännvin.
– Jag begärde och fick spisöl av henne. Jag drack två gånger av det och jag gav även Benner att dricka, förklarar han. – Och jag hade ingen stör i handen, utan ett trä.
Den blodiga och vassa träklotsen visar han också upp för rätten.

Falk förefaller inte vilja dölja något, inte heller försöker han skylla någonting på Benner och Holm, som inte heller skyller på Falk. Inte heller urskuldar de sig med att de varit berusade.
– Vi var alla nyktra, förklarar Falk nästan förnärmat när Benner får frågan om det var han som kastat upp i östra stugan och om det skett därför att han var drucken.
– Men vem var det som förde pigan Kajsa in i stugan och band om hennes huvud, tillfrågas de tre.
– Det var inte jag, svarar Falk.
Blickarna faller på Holm och Benner.
– Vi minns inte.

Överlagt mord

Domen avkunnas direkt och kan bara bli en. De tre hade kommit överens om att slå ihjäl kvinnorna och gjort så, alltså rör det sig om överlagt mord. ”De ska till välförjänt straff mista högra handen, halshuggas och steglas”, skriver häradshövdingen i protokollet. Åbo hovrätt fastställer domen.

Onsdagen den 17 augusti 1748 har skarprättaren byggt upp sin stupstock på en liten holme vid namn Tvigskär, som låg alldeles invid segelleden inte långt från Bänö. Delinkventerna förs fram. Bödeln höjer yxan.

* * *

Källor och bakgrund

Rånmorden på Bänö 1748 överträffar det mesta i råhet och brutalitet. Båtsmannen Henrik Falk framträder i rättegångsprotokollen som en fullblodspsykopat, totalt befriad från förmågan att känna någonting för andra människor. Tack och lov är hans typ sällsynt. Det är faktiskt svårt att komma på några liknande fall i den svenska kriminalhistorien, möjligen kan de så omtalade Åmsele-morden 1988 vara en parallell i vissa avseenden.

Trots Bänö-mordens exceptionella karaktär är händelsen inte tidigare omskriven i någon större omfattning. Det beror sannolikt på att den inträffade för så pass länge sedan, ytterst få kriminalfall från 1700-talet och det tidiga 1800-talet har gått »till historien». Att rättegångsprotokollet dessutom är skrivna med en mycket svårläst handstil, av allt att döma har häradshövdingen Anifas Parment själv hållit i pennan, har säkert också bidragit till den måttliga uppmärksamheten.

Morden omtalas dock i Föglö kyrkobok, där hela den blodiga händelsen refereras av kyrkoherden på en och en halv sida. Denna text har tryckts av i hembygdsboken »Föglö» som utkom 1950. Alla andra omnämnanden i tryckt litteratur som jag känner till återgår på denna text.

Bänö-morden lever än i denna dag kvar i den muntliga traditionen i Föglö socken. Traditionen vet bland annat berätta att någon av båtsmännen (åldern gör att det måste ha varit Falk) tjänat som dräng i Bänö när pigan Kajsa (hon som kunde berätta om överfallet) föddes och då stått fadder åt henne. »Men guffar (= gudfar), är det ni som kommer», ska hon förvånat ha sagt när hon öppnade porten sedan båtsmännen knackat på. Historien är sannolikt en efterhandskonstruktion. I rättegångsprotokollet antyds inte med ett ord att hon skulle ha känt igen någon av de tre mördarna. Men helt kan den inte avfärdas, eftersom Kajsas födelsenotis inte har påträffats.

Ännu i början av 1900-talet ska det ha funnits en bod i Bänö som skulle vara byggd av stockar från den bod, där drängen Mats låg när han mördades. »Vi gick nog i krok kring den boden», har pensionerade folkskollärarinnan Olga Eriksson i Mariehamn, men uppväxt på Bänö, berättat för mig.

Om de tre båtsmännen vet vi inte särskilt mycket. Båtsmansforskaren Göran Blomqvist i Stockholm, som särskilt intresserat sig för båtsmännen i Sund socken på Åland, har meddelat att Per Algot (Jansson) Holm var född omkring 1723 på Åland och antogs till båtsman 1742 för rote 91 vid Ålands och Södra Finlands båtsmanskompani under Stockholms örlogsstation. Har var i tjänst till sin avrättning sex år senare. – Christian (Jonasson eller Jansson) Benner var född omkring 1722 i Stockholm och antogs till fördubblingsbåtsman för rote nr 62 med namnet Strömberg. 1744 blev han ordinarie för rote 93 med namnet Benner. De båda var alltså endast 25 och 26 år gamla vid tidpunkten för morden.

Den pådrivande och av allt att döma också den fysiskt starkaste av de tre var Henrik Falk (han omtalas uttryckligen som den längste av dem och med tanke på de slag han var kapabel att utdela måste han rimligen ha varit en muskelstark man). Han var också äldst. Vi vet ingenting mer om honom än att han 1741 blev far till en dotter Margareta, som dog efter några månader. Modern var Falks hustru, Lisa Johansdotter.

Den som ytterligare vill fördjupa sig i detta ovanligt blodiga fall i den svenska kriminalhistorien står inte utan källmaterial. Det finns en dramatisk och spännande förhistoria i de inbrott och stölder liksom rymningen från slottet som kort nämns i texten. Vidare har jag inte haft möjlighet att studera Kungliga Amiralitetsunderrättens protokoll, som torde förvaras i Krigsarkivet i Stockholm. Möjligen går det där att få reda på hur man kom mördarna på spåren och närmare omständigheter kring gripandet.

* * *

Tillägg

Sedan artikeln skrevs 1993 har kunskapen om Henrik Falks liv och familj något ökat. Han uppges i de militära rullorna vara född 1715 i Stockholm och antogs 8 juni 1731 till ordinarie kronobåtsman för rote 157 vid Ålands och södra Finlands båtsmanskompani och erhöll då tillnamnet Falk; tidigare hette han Berg. Roten omfattade de tre gårdarna i Lumpo samt Lumparby nr 6, Lumparlands socken. Han var då »obefaren» (icke sjövan), men vid generalmönstringen 1747 hade hans erfarenheter ökat så att han betecknas som sjövan. I Lumparlands kyrkobok omkring 1740 har prästen noterat att Henrik Falk inte ville delta i husförhören (»vill ej gå i förhör»). Han gifte sig den 23 juli 1738 i Sunds socken med Lisa Johansdotter, född 31 aug 1702 i Tranvik, Sunds socken, död där 27 mars 1769, dotter till skattebonden Johan Henriksson och hans hustru Valborg Persdotter på hemmanet Markusas i Tranvik (nr 3). Henrik Falk och Lisa Johansdotter fick åtminstone två barn, sonen Johan Henriksson, född 4 juli 1739 i Tranvik, som levde ännu 1753 enligt bouppteckningen efter fadern, och Margareta Henriksdotter, född 22 april 1741 i Lumpo, Lumparlands socken och död där samma år.

Håkan Skogsjös artikel har varit publicerad i tidningarma Nya Åland 1993 och Släkthistoriskt Forum samma år, den senare utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Den finns även i Håkans Skogsjös bok ”Familjer och gårdar i Föglö” från 2009 samt publicerad på internet på Håkan Skogsjös sida ”Upptäck Ålands historia”. Håkan Skogsjö har naturligtvis copyright på sin text, men jag har fått hans tillåtelse att publicera den här.

Kastelholms slott, som de tre illgärningsmännen rymt från, besökte jag förresten i somras. Tillsammans med min mammas kusin och hennes man hälsade vi på en liten del av släkten på Åland och där fick vi en eminent rundtur och guidning om Ålands historia av vår släkting Gabriella. Så här ser slottet ut:

Kastelholm

 

Ett namnmysterium

Det här mysteriet började som ett litet stickspår till historien om karolinen Jonas Ahnfeldt. Han var ju gift med regementstrumpetaren Gabriel Gertners dotter Anna Margareta och när jag sökte i regementsrullorna efter Jonas stötte jag på fler regementstrumpetare som hette Gertner och som jag anade var bröder till henne. Det var någon stans där i sökandet efter att klargöra de Gertnerska familjebanden som jag trillade på Gabriels fru Maria Wellendorphs dödsnotis i Oppmanna kyrkobok. Turligt nog hade hon på sin ålders höst flyttat från Örholma i Finja församling till dottern och svärsonen i Oppmanna där prästen var så glad i att skriva! Där stod det så här:

föd i Stokholm des Fader Bildsniddaren Hans Wellendorph. Mod-r Anna Vogt. Varit i tienst på Sandby Gård hos Fördom Landshöfdinge Håckan Nielsson Schytte på Sandby gård 12 åhr. derifrån Kom i ächtenskap med fordom Trumpetaren Gabriel Gertner 26 åhr, aflat 7 barn 3 igen lefve Varit Enkia 22 åhr och för några Åhr sedan Kom hiit till sin Måg Välb: Cornetten Ahnfelt, Varit skröpel: 1½ åhrs tid. blef död 79 Åhr och 6 Vekor gaml:”

Fader med ovanligt namn som var bildsnidare i Stockholm – det lät ju spännande! Glömde genast vad jag egentligen hade letat efter och rotade runt halva natten efter en Hans Wellendorph i Stockholms församlingars kyrkböcker, men allt jag hittade var en Christopher Wellendorph som tillsammans med sin hustru Anna Voltzen (eller Foltz som jag mest sett det skrivas senare) fått en dotter vid namn Maria den 5/8 1651 i Tyska församlingen i Stockholm. Jag hittade också information på nätet om att Christopher Wellendorph hade designat kyrkbänkarna och södra läktaren i Tyska kyrkan i Gamla Stan. Hur var Hans och Christopher relaterade till varandra? Var de bröder eller kunde de t.om. vara samma person? Fruarnas namn var ju inte helt samma, men ganska lika och båda hade fått en dotter vid namn Maria samma år.

I Maria Wellendorphs dödsnotis stod det ju att hon blev 79 år och 6 veckor gammal och att hon dog den 15/11 1730. Om man då räknar efter bör hennes födelsedatum vara runt den 4/10 1651. Det innebär att det ju skiljde ganska exakt två månader till födelsedatumet för Christophers dotter Maria – kunde det ändå vara samma? Jag gick tillbaka till dopboken från Tyska Sankta Gertruds församling för att kolla en gång till och såg då att det stod att hon var född den ”5. 8br”. I ett senare tillkommet register till boken hade någon tolkat det som den 5:e augusti (den 8:e månaden) och jag hade varit slarvig och inte tittat så noga på datumet utan mest på namnen. Men 8br betyder inte augusti utan oktober, så helt plötsligt stämde ju födelsedatumen överens! Men hur skulle jag kunna bevisa att det var samma person när föräldrarnas namn inte stämde? I det läget skickade jag ut en förfrågan om hjälp på anbytarforum på nätet och inom loppet av ett dygn hade jag lösningen! En klok man hade letat fram Anna Foltz bouppteckning och av den framgick det att hon hade en dotter som hette Maria och som var gift med fälttrumpetaren Gabriel Giörtner i Skåne:

Anna Foltz bouppteckning inledning

Där hade jag helt plötsligt beviset jag sökt efter och nu stod det klart att prästen i Oppmanna måste fått föräldrarnas namn om bakfoten. Foltz och Vogt är ju väldigt lika namn, särskilt med tanke på att V uttalas F i början på ord i tyskan. Och namnet Hans kan möjligen komma från att Anna som änka gifte om sig med skolmästaren Hindrich Christian Cron. Kanske kallades han Heinz eller Hans och kanske råkade prästen mixa ihop faderns efternamn och styvfaderns smeknamn? Hur som helst vet vi nu att Marias föräldrar var bildsnidaren Christopher Wellendorph som designade kyrkbänkarna i Tyska kyrkan i Gamla Stan i Stockholm och hans hustru Anna Foltz. Kyrkbänkarna lyckades jag få smyga in och titta på i Tyska kyrkan strax innan en julkonsert och här kan ni få se dem på bild:

I Torsten Sylvéns bok ”Mästarnas möbler” kan vi läsa följande om Christopher Wellendorph:

Christopher Wellendorph personteckning

Av samma bok framgår även att Christopher Wellendorphs son Martin blev snickarmästare och utförde en del inredningsarbeten till Kungsholmens kyrka. Dessutom får vi veta att Martins son Christopher och hans sonsöner Christopher, Johan Martin och Walentin kom att följa i samma fotspår.

Om någon har blivit förvirrad av alla namn, så har jag ritat en karta över hur alla hänger samman (klicka på bilden om ni vill se den i större format). Någon vän av ordning kanske undrar varför några namn finns med som jag inte har nämnt i den här texten, men dem återkommer jag till en annan dag.

Maria Wellendorphs familj

Lade ni förresten märke till i Maria Wellendorphs dödsnotis att hon tjänat i 12 år hos f.d. landshövdingen Håkan Nilsson Skytte på Sandby Gård innan hon gifte sig med Gabriel Gertner? Håkan var far till den Nils Skytte som Jonas Ahnfeldt växte upp hos på Sinclairsholm! Intressant hur de där Skyttarna korsar mina släktingars väg hela tiden! Sandby Gård ligger i Norra Sandby, ca 10 km nordost om Hässleholm. Jag har hittat en liten bild på hur gården såg ut omkring den tiden som Maria Wellendorph tjänade där:

Sandby 1680

Här är även en mer nutida bild på huvudbyggnaden, som är det enda som finns kvar av gården och som fick sitt nuvarande utseende vid en restaurering 1740:

Sandby Gård

Adliga anor?

I mitt förra inlägg nämnde jag att Jonas Ahnfeldt troligtvis kom från en finare familj som hamnat på obestånd. Nu ska jag berätta vad jag vet om den saken. För att ni lättare ska kunna hänga med i resonemanget och för att ni ska få en bild av hur jag (och kanske du som läser) är släkt med Jonas så har jag gjort den schematiska uppställningen här nedan. Den visar släktleden ända ner till min morfar Carl-Axel.

Jonas Ahnfeldts anor och ättlingar

Kornetten Jonas Ahnfeldt, är alltså den rödmarkerade personen. Om honom skrev ju prästen i Oppmanna församlings dödbok att föräldrarna var sergeanten Jonas och hans hustru Ingar. Om dessa vet vi tyvärr ingenting och därför skulle man kunna tänka att det tar stopp här. Men biskopen och teologen Otto Ahnfelt, som skrev en artikel om släkten Ahnfelt för sjunde årgången av Personhistorisk tidskrift år 1905, har lagt fram en intressant teori, nämligen att kornetten Jonas Ahnfeldt skulle vara sonson till löjtnanten Hans Jurgen Ahnfelt.

Hans Jurgen Ahnfelt var mönsterskrivare 1647-54, fältväbel och mönsterskrivare 1654-56, blev under kriget i Preussen 1656 fänrik och utnämndes 1661 till löjtnant under överste Plichteners regemente i Finland. Han dog i Riga i februari 1674 som löjtnant i Heinrich Flemings regemente, också det ett finskt regemente. Han var gift med Anna Jordan, dotter till landshövdningen Michael von Jordan den yngre.

Hur kopplar då Otto Ahnfelt ihop denna Hans Jurgen med vår Jonas Ahnfelt? Jo, det var nämligen så att i Jonas Ahnfeldts trohetsförsäkran till drottning Ulrika Eleonora så finns under namnteckningen ett sigillavtryck med det Jordanska hjärtvapnet (en harneskklädd arm med draget svärd i italiensk sköld):

P1050924

Hur har då Jonas fått detta sigill i sin ägo? Jo, av Michael von Jordan den yngres testamente från december 1652 framgår det att de båda äldsta sönerna, Johan och Karl, ”för sina excessers skull” bara skulle få hans gods i Konga härad i Småland. Hans fru skulle få behålla hans egendomar i Finland under sin livstid och sedan skulle de delas mellan hans övriga söner som dessutom skulle få hans rustkammare och sadeltyg. Slutligen står det att hans döttrar skulle erhålla övriga lösören, såsom pärlor, diamanter, guldhalskedjor, ringar, smycken och silver bestående av pokaler, kannor, skålar, stop, fat, tallrikar, ljusstakar, mm samt en anständig brudskatt. Anna Jordan var den äldsta av sex döttrar, men en gifte sig med en ofrälse och miste därför sin arvsrätt. Det är väl därför inte osannolikt att faderns signetring gått i arv till just Anna, som trots att hon hamnade i stor fattigdom efter makens död bevarat den och lämnat den vidare till sin son som gav den vidare till sin son Jonas Ahnfeldt.

Så vem var då denne Michael von Jordan den yngre? I Jully Ramsays ”Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden” berättas att han var son till den i Pommern födda Michael von Jordan och hans hustru Anna von Grüllen från Livland. År 1621 var han fänrik vid Jakob Stetons regemente, år 1628 ryttmästare för finskt rytteri och 1636 överste för ett tyskt regemente med vilket han deltog i trettioåriga kriget. Han gifte sig den 14/2 år 1630 med Kristina van Monkhoven i Stockholm. Den 27/1 1638 blev han adlad och samma år blev han introducerad på svenska riddarhuset under nr 243. År 1645 blev han landshövding i Nyslotts län i Finland, men fick redan 1650 avsked från landshövdingeämbetet. Michael von Jordan d.y. hade godsen Lahti, Kollola, Villilä, Leistilä och Hyömäki i Finland samt fick svärfaderns gods Malma i Uppland och donationsgodset Konga i Småland. Vi vet inte när han dog, men han levde i december 1652 då han gjorde sitt testamente och år 1660 anhöll hans fru hos Åbo domkapitel om att få sammanvigas med sin avlidne mans skrivare David Bertilsson. Michael von Jordan d.y. ska enligt Jully Ramsay vara begraven i Raumo kyrka. Hans porträtt finns på Skokloster och så här såg här såg han alltså ut:

Mikael von Jordan den yngre

När jag skulle skriva det här blogginlägget hittade jag för övrigt ytterligare en intressant uppgift hos Jully Ramsay, nämligen att Anna Jordans brorsson Adam Johan Jordan (född omkring 1670) var kvartersmästare vid Skånska tre- och femmänningsregementet, blev kornett 1709, löjtnant året därpå och ryttmästare 1713. När han beviljades sin pension 1733 vistades han på Sinclairsholm! Ytterligare en detalj som stödjer sambandet mellan Jonas Ahnfeldt och släkten von Jordan.

En annan detalj som släktforskaren Andreas Vos har hittat är från boken ”Finska adelns gods och ätter” av W G Lagus. Där står det att Herren Johan Skytt år 1613 köper Dinila och Rydzböle säteri av Claus von Anefelt. Kan Johan Skytt ha med släkten Skytte att göra som Jonas Ahnfeldt växte upp i och kan Claus von Anefelt vara en släkting till Hans Jürgen Ahnfelt?

Men detta är ju bara indicier. Skulle någon där ute hitta information om kornetten Jonas Ahnfeldts far sergeanten Jonas Ahnfeldt, som skulle kunna knyta samman släktträdet på ett säkert sätt, så är vi flera släktforskare som skulle bli väldigt exalterade!